Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var mycket långt till Ikoj, hvarom jag ej begärt någon upplysning.
De voro påtagligen förberedda på min afsikt att nå denna by, och
antagligen bade Massaka-borna, då de ej kunde hindra mig att gå
andra vägar än de önskade, Öfverflyttat sin roll på Ndoj-borna. Deras
hållning var ytterst obehaglig, och under närvarande förhållanden med
delad expedition vågade jag ej fortsätta, utan återvände till Massaka.
Af höfdingen begärde jag nu ett par man, för att forsla Moki till
Barrika, och erhöll också löfte därom, dock först sedan jag hållit en
liten förevisning af mina vapen, låtit honom se, hur jag i en
handvändning kunde kasta ut patronerna ur min revolver och åter hastigt
ladda om den, och äfven visat honom ett mausergevär och de många
skott, som funnos i magasinet. Det gjorde synbarligen ett djupt
intryck och kom honom att i betydlig grad mjukna.
Höfdingen höll verkligen sitt löfte, och då jag på morgonen den
16 april drog vidare, erhöll jag till mitt förfogande två duktiga män,
som med önskvärd raskhet buro Moki till Barrika. Där kunde jag
tryggt kvarlemna honom i folkets vård, ty byn stod i direkt
handelsförbindelse med Ndian, och som ersättning för hvad han kunde
be-höfva, lemnades en anvisning på faktoriet Sedan han tillfrisknat
borde han medfölja vare sig Valdaus återvändande expedition eller
någon handelskaravan. Befriad från omsorgerna om Moki, kunde jag
nu lugnt fortsätta samt begärde och erhöll vägvisare till Ikotti.
Hittills hade jag hållit bärarna i ovisshet om, hvart jag nu ämnade mig,
och när de nu till sin missräkning funno, att jag icke tänkte
återvända direkt till deras hemtrakt, så försökte de imponera på mig
genom en liten strejk. De förklarade, att de skulle återvända rakaste
vägen till Ndian, vare sig jag hade lust att gå med eller ej, och
en af dem, Okkono, knogade också i väg åt det hållet. Jag tog saken
från den skämtsamma sidan, lät dem förstå, att de gärna kunde gå
om de hade lust därtill, men att bvar och en som nekade att följa
mig, kunde vara förvissad om att icke utfå den ringaste betalning.
Utsikten härtill hade en mycket välgörande verkan, bärarna beslutade
sig förunderligt hastigt för att gå med, och till och med Okkono
återvände snart, nedslagen öfver att ej hafva fått någon i sällskap. Jag
lät udda vara jämnt; min tur att taga revanche skulle nog komma.
Men nu tillstötte en ny motgång. Vägvisaren var försvunnen, den
nyss så folkrika byn, på hvars gata grupper af pladdrande män och
kvinnor nyfiket begapat oss, tycktes öde, våra rop förtonade utan svar,
och hade icke svaga rökpelare uppstigit från ett par hyddor, skulle
man kunnat tro sig förflyttad till fesagornas förtrollade nejder. Vi
genomsnokade hyddorna, men påträffade endast några gamla kvinnor
och några barn. Infödingarna hade smugit sig undan i den omgif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
