Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svängningar omkring båten och uppsnappade med begärlighet allt, som
kastades ut.
Vid 4-tiden på morgonen purrades jag: utkiken hade sett hval.
Vi voro nu omkring 25 mil ut på hafvet; intet land var i sikte. Till
och med Loppens evigt snötäckta fjälltoppar, som i den för dessa
trakter egendomligt klara och rena luften synas helt nära, ehuru kanske
på många mils afistånd, hade för länge sedan dykt ned under
horisonten. Vinden hade friskat, och sjön gick hög. En grå fågel af en
dufvas storlek sågs tyst, med ljudlösa vingslag och nästan spöklik
flykt, följa fartyget. Åsynen af denna egendomliga uppenbarelse gör
hvalfångarnas humör betydligt lättare; deras kära »havhäst», som
stormfågeln kallas af dem, är nämligen ett säkert tecken att hval är i
närheten, en iakttagelse hvarpå jag fick bekräftelse under en senare
is-hafsresa — och på ett afstånd af kanske en å två mil höjde sig också
öfver hafsytan de välkända ångpelarna, som hvalqrna utandas.
Nu blir det lif och rörelsé^ ombord. Kanonen laddas med största
skyndsamhet, och maskinisten eldar, så att hela båten skakar. Inom
en halftimme äro vi framme vid ångpelarna; vid närmare skärskådande
befunnos de dock härröra af en enstöring, som de gamla hvalarna
kallas, då de gå ensamma, och emedan dessa äro mycket skygga och
svåra att komma inom behörigt skotthåll, 20 famnar, gjordes blott
några få försök att nalkas honom, hvilka alla misslyckades, och åter
fortsatte Fin sin enformiga förd. Segeln tillsattes, och båten gjorde
god fart. Snart försvann havhästen, och vi fingo hoppas på bättre
lycka nästa gång.
Till tidsfördrif fick jag af den skrockfulle skytten, en gammal
isbafsfarare, som tillbragt 20 somrar af sitt lif vid Spetsbergen och
Grönland med sälfångarefartyg, höra de vidunderligaste
skepparhistorier, i ersättning hvarför jag bjöd honom på tobak, en ovärderlig
artikel på sjön, som med tacksamhet mottogs. När vi vid vår enkla
middag i all sköns lugn drucko eller rättare sagdt slefvade i oss, i
stället för soppa, den svarta, tjockflytande dryck, utan »sucker og flöde»,
som af skepparna med föga skäl kallas kaffe, hörde vi åter utkikens
rop: »hval i sikte!»
Vi rusade genast upp på däck, och denna gång var det ej en,
utan ett »stim» af omkring 10 å 15, hvilket bokstafligen omringade
oss. Ett egendomligt och outplånligt intryck göra dessa hafvets
giganter, då man färdas så där sida vid sida med dem.
Höjande först öfversta delen af hufvudet öfver vattnet, utblåste
de genom de här belägna näsborrarna under ett tämligen hörbart ljud
en 15 å 20 fot hög ångpelare, som vid spetsen utbredde sig i form ’
af en hvitaktig sky och sakta upplöste sig. Därpå försvann hufvudet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
