Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter mänga manövrer bit och dit fann skytten ett lämpligt
tillfälle att skjuta, en af de största hvalarna vände helt nära intill
fartyget sin bredsida mot den mördande kanonmynningen, skottet small
och hafvets drott låg skenbart liflös på hafsytan. Genast gjordes
äng-winchen klar; kolossen kom allt närmare, och snart var han väl ej
mera än tre eller fyra famnar från ångaren, då han lät höra det
egendomliga blåBandet eller fnysandet, och en blodfargad stråle sprutade
högt upp i luften. Vid detta oväntade återvaknande till lif uppstod
en viss bestörtning bland de bepröfvade sjöbjörnarna; skytten utstötte
ännu en gång en kraftig svordom, och stewarten bleknade, då han eåg,
att hvalen gick akter öfver under båten. Faran att få fartyget
om-hvälfdt eller dess sida inslagen af hvalens muskulösa stjärtfena eller
fånglinan intrasslad i propellern var ögonskenlig.
Till en dylik fruktan bidrog kanske också det farska minnet af
en händelse, som passerat för några veckor sedan ungefar på samma
ställe, då en sådan sårad koloss rände mot en bvalångare med den enorma
kraft, att hufvudet trängde genom bordläggningen ända in i
maskinrummet. Inom fem minuter , voro både skepp och hval försvunna i
hafvets djup, och med knapp nöd. hann manskapet rädda sig i båtarna.
Emellertid gäller vid dylika kritiska ögonblick liksom vid andra
tillfällen i lifvet att taga allt med lugn; fånglinan fick åter löpa ut
till öfver 100 famnars längd, maskinen stoppades, och därpå var ej
annat att göra än att låta oss bogseras af hvalen, tills han blef
uttröttad. I öfver en timme räckte denna egendomliga, för mig helt
främmande fård, och på densammas hastighet kan jag ej klaga. En
släphåf för uppfångande af små hafsdjur, som jag nu trodde skullo
få god användning och därför hängde efter i kölvattnet, slets i trasor,
och skytten påstod med bestämdhet, att måsen vid dylika tillfallen
blef långt efter; säkert är, att hvalen drog fartyget med en hastighet
af 16 å 17 knop. Ju längre färden varade, desto saktare gick den
dock. Småningom märkte man en viss slapphet i djurets rörelser,
och allt sällsyntare och svagare blefvo dess utandningar. Maskinen
slogs slutligen back, och winchenbörjade inhalningen. Då hvalen var
på 10 famnars afstflnd, hölls rådplägning, huruvida man skulle gifva
honom nådeskottet eller ock sätta ut jullen och alänsa» kolossen, ett
ofta praktiseradt, ehuru något riskabelt sätt att försiktigt närma sig
honom och söka med långa spjut genomborra hans hjärta. Det förra
sättet valdes, och sedan kanonen affyrats och harpunlinan stramats,
hördes ett annat, svagare ljud, tillkännagifvande att granaten
exploderat, en krampaktig ryckning skakade den ofantliga köttmassan och
allt var slut.
Vid stjärten fastsurras nu hvalen medels starka kättingar i fören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
