Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förvandter och släktingar mäste fly åt alla håll för att undgå
konungens hämnd. Till och med utom Dahomes gränser voro de ej i full
Bäkerhet, ty konungens utskickade sökte att på alla vis, t. o. m.
medelst gift, rödja dem ur vägen.
Sedan den dagen har i Whydah ej mera tillsatts någon
viceko-nung. Den högsta styresmannen i Whydah var en jevogan eller de
hvite männens chef, som på samma gång var ett slags utrikesminister,
ty hans förnämsta åliggande var att ordna de hvite männens
förhållanden till infödingarne men äfven att bevaka Dahomes intressen gent
emot de europeiska makterna. Under kriget mellan Dahome och
Frankrike tillsattes i Whydah såsom högste befallningshafvande på
platsen en kousongan eller högste tillsyningsman för tullarne. Men
skälet för denna embetsmans tillsättande var egentligen det, att man
därtill kunde taga en riktig dahomé från det inre, då däremot
je-vognn nödvändigt för sitt umgänge med europeerna måste väljas bland
mestiserna, till hvilka konungen hade mindre förtroende.
Höfdingame i de särskilda städerna, såsom Allada, Agoni, Kana,
Kotonu, Abome Kalari, kallades agorigan och deras förnämsta
åliggande var att upprätthålla ordningen, vaka öfver skatternas
indrif-vande och skipa rätt. I Whydah hade agorigan blott att utöfva
rättsskipningen, hvilken dock sköttes på det mest summariska sätt.
Visserligen hade domarena att rätta sig efter vissa allmänna regler
och sedvänjor, men som agorigan ej hade någon inkomst af sin
befattning, hände det, tyvärr, alltför ofta, att den parten vann målet,
som hade medtagit de dyrbaraste skänkerna. Ty att en domare
mottog skänker från båda parterna ansågs såsom en naturlig sak.
Vid brottmåls afdömande gick det mera allvarligt till. Straffen
voro mycket stränga; för de mindre förbrytelserna prygel; för de större
dödsstraff under olika former. Det allmännaste var halshuggning
medelst svärd; delinkventen knäböjde och tvangs att luta sig framåt, en
spetsig munkafle, som stod rätt upp och ned i munnen, hindrade
tungans rörelser och tvang honom att sträcka ut halsen för att lättare
kunna andas. Med ett enda hugg af det korta tunga svärdet skildes
hufvudet från bålen.
Under agoriganerna stodo de mindre byarnes höfdingar, kallade
cabessärer, af det portugisiska ordet »cabessa», hufvud.
Ännu lägre på rangskalan voro decimärerna, som hade till
åliggande gräns- och tulibevakning, samt voro uppsyningsmän vid mindre
poster för de stora stråkvägarne.
Som tecken på sin makt lät konungen framför sig bära åtskilliga
föremål, hvilkas bärare utsågos bland de personer som konungen
sär-skildt ville utmärka. Dessa konungsliga makttecken utgjordes af:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
