Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med iranska folk och iransk civilisation. Vid en turkisk ambassad
till Konstantinopel 568 medfördes, enligt hvad en grekisk
(byzantinsk) historieskrifvare upplyser, turkiska diplomatskrifvelser, som
tolkades för den grekiske kejsaren. Ingenting hindrar, att dessa varit
nedskrifna med förevarande alfabet eller en tidigare form däraf. Från
turkarna vandrade alfabetet mot norr och nordvest till trakterna af
öfre Jenissei och upptogs af kirgiser, som äfven själfva tala en
turkisk dialekt, väl också etnografiskt äro en turkisk stam.
Efter turkiska väldets omstörtande genom uigurerna 745 finna
vi, som naturligt är, då dessa äro en turkisk stam och tala en
turkisk dialekt, förevarande alfabet användt bland dem, men under
yngre former, t. ex. i mon. III från 784. Men redan på detta
monument förekommer en annan skrift, den specifikt uiguriska, som ytterst
genom ett syriskt alfabet går tillbaka till den arabiska skriften.
Och det språk, å hvilket de här afhandlade monumenten äro
affattade? Ja, det är, som vi sett, en turkisk dialekt. Men härvid
är att framhålla en i språkhistoriskt hänseende mycket egendomlig
omständighet. Man har här ett frappant och märkvärdigt prof på,
hvilken seghet, hvilken motståndskraft mot vanliga språkliga
förändringar särskildt språken hos nomadfolk besitta. Först och främst
äro de turkiska stammarnas språk, ehuru de varit spridda från
nordöstra Sibirien1 ned till Kaspiska hafvet och ännu längre vesterut, efter
15:de århundradet till och med nuvarande europeiska Turkiet, så lika
hvarandra som — låt oss säga — de skandinaviska språken, eller ännu
närmare såsom t. ex. ett par angränsande svenska dialekter. Detta
innebär naturligtvis, att förändringarna i dessa språk skett mycket
långsamt. Det är också förhållandet, att den turkiska, som uppträder
i Orkhon-inskrifterna från 7:de och 8:de årh., icke kan anses skilja
sig mera från våra dagars turkiska, t. o. m. Osmanli i Konstantinopel
(om man bortser från den lexikaliska tillökning, som kommit från
arabiska och persiska), än t. ex. gammalsvenska från nysvenska,
ehuru jämförelserna — det måste medges — icke äro slående eller
gifva en klar bild af förhållandet, af det skälet nämligen, att de
turkiska språken i afseende på sin bildningsprincip, sin struktur erbjuda
vissa svårigheter till direkt jämförelse med våra språk.
Till sist har jag att i korthet teckna den historiska ram, så att
säga, inom hvilken de här ifrågavarande turkiska stammarna, som
Orkhon-inskrifterna — efter hvad som nu visats — afse, skola infattas.
1 Så &r jakutiskan, som sträcker sig till Lenas mynning, en turkisk dialekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
