Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att äta, de hade begifvit sig från Hermosillo druckna af »mescal» och
hade ej tänkt på att föra »earne secca» med sig. Vi hade
förbarmande med dera och gåfvo dem några skifvor torrt kött och ost.
Köttet rosta de vid elden, torrt som det är, och när det börjar svälla
och spricka, anses det färdigt att äta.
Det är underbart, hur litet en mexikan kan taga sig fram med,
när han reser eller när han stannar hemma. Under några dagars
tur från Hermosillo sågo vi ej mer än en enda tom sardinlåda vid
en gammal lägerplats. Vi måste hafva sett hundratals små askhopar,
så stora som en vanlig tallrik, de enda resterna efter ett föregående
lägersällskap vid vägen. Intet papper, inga vedspillror, inga
bleckburkar, inga gamla lådor, ingen halm — i Mexiko finnes intet af allt detta,
så vanligt i Förenta Staterna vid hvarje gammal lägerplats.
Konserver i burkar äro för dyra, och om sådana någon gång skulle
nyttjas, så behåller man burkarne som husgeråd, och så är det med
allt annat.
Inga menniskor äro mera vårdslösa med eld än
nordamerikanerna, det måste man tillstå, och inga mera aktsamma med elden än
mexikanerna. En lägereld är aldrig större än som är nödvändigt för
att tillaga litet kaffe och rosta något kött, och för att värma handen
måste man huka sig ned och hålla den nära lågan.
När lägret lämnas, trampar man ut hvarje gnista, jord kastas
ofvanpå, och när sällskapet beger sig af, är en hand full aska allt
som vittnar om nattlägret. Skogseldar äro mycket sällsynta i Mexiko,
lika mycket som de äro skamligt vanliga i Nordamerika.
Nästa middag anlände vi till Duros millas, en stor landtgård vid
foten af Mazatan. Don Augustin* Riviera, till hvilken vi hade
re-kommendationsbref från don Richardo, var ej hemma, men hans barn
inbjödo oss genom sin guvernant och försedde oss med sittplatser
och friskt vatten, medan vi tillagade vårt läger utanför. Barnen
och särskildt guvernanten tycktes utöfva en viss dragningskraft på
professor B., som med fotografikameran i handen och några spanska
fraser lyckades öfvertyga de unga damerna, att det skulle bli högst
intressant för Kaliforniaboarna att ega deras fotografier. Efter
åtskilligt rodnande och efter lämpligt kostymombyte, knäppte apparaten,
med framgång som vi hoppas. Den omedelbara verkan häraf var
mycket angenäm för oss. De stora dörrarne till förmaket slogos
upp, och snart därefter inbjödos vi till aftonmåltid. På kvällen kom
don Augustin* hem. Men han mottog oss icke synnerligen hjärtligt,
fast ej ohöfligt. »Mat var det ondt om», sade han, »och om vi icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
