Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framgår, att knappast mer fin l/io området då var geologiskt bekant.
Under åren 1870 — 80 lämnade åtskillige geologer ett och annat nytt
bidrag härtill, och 1886 offentliggjorde Keilhack en karta, hvarå han sökte
sammanföra allt hvad man dittills inhämtat om öns geologiska förhållanden,
härvid begagnande sig äfven af de iakttagelser Thoeoddsen då kunde
framlägga. Men enär största delen af ön ännu var en terra incognita för
geologer, kunde denna karta ej göra anspråk på någon högre grad af
fullständighet. Nu äro däremot förhållandena grundligt omgestaltade, sedan
Thoboddsen publicerat 13 särskilda geologiska kartor öfver de olika
landsdelar, som varit föremål för hans forskarenit.
Samtidigt med karteringsarbetena har Thoboddsen studerat de
vulkaniska bergarternas geologiska egendomligheter, deras inbördes ålder och
förhållande till hvarandra. Sålunda har han påvisat, att basalten, tvärt
emot hvad förut antagits, är äldre än palagonitformationen, äfvensom att
basaltformationen, hvilken äger en mäktighet af åtminstone 3,000 m., kan
indelas i två nivåer, mellan hvilka en svag diskordans förefinnes. Under
tiden mellan dessa båda basaltperioder bildades »surtarbranden»
(brunkols-flötser) på bekostnad af den tertiära vegetationen. Vid samma geologiska
horisont finnas konglomerat, hvilkas bollar blifvit bearbetade af forntida
floder, och ett närmare studium af hithörande förhållanden har visat, att
landet under tertiärtiden haft vida större utsträckning än nu är fallet. —
Den förut omfattade åsikten, att brunkolen på den nordvästra halfön
tillhörde tre skilda geologiska horisonter, har af Thoboddsen blifvit vederlagd.
Det har nämligen varit endast på en nivå som tertiärtidens skogar vuxit,
men sedermera hafva kollagren genom dislokationer och sänkningar i
berggrunden sönderbrutits, så att de förflyttats till växlande höjd öfver hafvet.
— Det af gammalt kända berömda dubbelspatsbrottet vid Helgastadir i
östra Island undersöktes, och vid Djüpidalur i västra Island uppdagades en
ny fyndort för samma eftersökta mineral.
Palagonitformationen har befunnits, särskildt inom nordöstra delarna
af ön, upptaga en mycket större ytvidd än förut antagits samt visats bestå
af tvenne sinsemellan diskordanta afdelningar. I vestra Skaptafellssyssel
uppmärksammades mäktiga bäddar af postglaciala tuffer hvilande på en af
isen slätslipad breccia. — Bland de smärre förekomster af liparit, som
finnas spridda öfver hela ön, äro många först iakttagna af Thoboddsen,
äfvenså åtskilliga nya fyndställen för gabbro och för granofyr (t. ex. på
Snæfellsnes i västra Island), hvilken sistnämnda bergart förut var bekant
blott från en plats i östra Island. — Af postglaciala liparitiska
lavaströmmar var Hrafntinnuhraun öster om Hekla den enda, som tidigare forskare
lärt känna, men 1889 fann Thoboddsen vid Torfajökull tre nya sådana
af stort geologiskt intresse.
Paijkull hade 1865 ådagalagt, att doleriten vid Reykjavik vore att
uppfatta som en lava, hvilken flutit fram under eller före istiden. Att
sådana preglaciala lavor äga en mycket stor utbredning på Island, har
Thoboddsen påvisat, äfvensom att de äro bundna vid områdena för
palagonit-breccior, alltså vid sådana, där yngre vulkaner och lavor ymnigt uppträda.
På flera ställen har han lyckats finna de med glacierrepor försedda
vulkankäglor, från hvilka dessa lavor leda sitt ursprung, och har utrönt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
