Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där allt var i ett kaos och våldsamma ispressningar ägt rum. Trots
detta höjde sig dock intet isflak högre än 3—4 m. öfver vattnet.
Vanligen träffas packisen under polcirkeln. Anmärkningsvärdt
är, att man alltid, sedan detta packisbälte forcerats, träffat isfritt
vatten sträckande sig långt åt söder. Så är fallet i Rosshafvet och
Weddellhafvet; samma iakttagelse gjorde dUryillk och Wilkes utefter
»den antarktiska kontinenten». Detta förhållande gifver ännu ett
stöd för antagandet, att en större landmassa finns längre i söder.
Af de här förhärskande sydliga vindarne och den af dessa orsakade
nordgående ytströmmen drifves den uppbrutna vinterisen mot norr. Om
det funnes öfvervägande vatten där bakom, skulle denna ersättas af
annan is, men så är ej förhållandet. Blott isberg från den stora
inlandsisen simma omkring på det öppna hafvet.
Å den bifogade kartan hafva utmärkts den extrema och den
normala gränsen för isbergens drift. Häraf synes, att isbergen blott
i Atlanten och den västra delen af Indiska oceanen öfverskrida 40° S.
Öster om Nya Seeland hafva de iakttagits upp till denna breddgrad.
På höjden af Buenos Ayres, vid Tristan da Cunha och utanför Goda
Hoppsudden har man flerfaldiga gånger sett dem. Helt nyligen skall
ett sådant hafva observerats vid 26° 30’ S., 25° 40’ V.
Den normala gränsen går långt sydligare och följer i allmänhet
60° S. utom i Atlanten, där den öfverskrider 50° S., och i östra delen
af Stilla oceanen, där den böjer upp mot 55° S.
Hafsisen drifver naturligtvis ej så långt mot norr. Dess
nordgräns faller vanligen söder om den normala gränsen för isbergens
drift; längst mot norr går den i Atlanten, där man iakttagit isflak
vid 48° S. eller ännu nordligare. Dess drift är uteslutande beroende
af vindarne och de af dessa uppstående, ofta växlande ytströmmarne.
Annorlunda förhåller det sig däremot med isbergen, hvilkas drift man
måste tillskrifva de stora konstanta hafsströmmame.
Grunddragen af Antarktis’ oceanografi äro ännu blott
ofullständigt kända. Hvad vi veta härrör från »Challenger», ty Ross’
iakttagelser, till och med somliga af hans lödningar, torde på grund
af den tidens ofullkomliga undersökningsmetoder ej vara tillförlitliga.
På det hela taget måste Södra Ishafvet anses såsom tämligen
grundt. Det största djup, som har lodats, är 3,060 m. vid
65° 42’ S., 79° 49’ O. Mot söder blifva djupsiffrorna lägre och an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
