Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyda, att hafsbottnen småningom höjer sig. Innanför polcirkeln
fann Ross djup af blott intill 1,100 m. Från denna antarktiska platå
sänker sig bottnen ned mot de stora oceaniska bäcknen. Mot den
pacifika sidan utsänder dock nämnda platå bryggor på mindre än
4000 m. djup. Den västra af dessa ansluter sig till Australien och
Nya Seeland, den östra till Sydamerika. Drake sundet, mellan
Eldslandet och Syd Shetland öarne, är sålunda i det hela tämligen grundt,
blott några hundra meter, men djupet i dessa farvatten är likväl
synnerligen växlande. Så fanns vid ungefär 63° S., 53° V., söder om
Syd Orkney öarne, ingen botten med 2,300 m. lina. Detta stora
djup strax invid Reiters hypotetiska kordillera skulle ju tala för
riktigheten af hans teori, men vända vi oss till Rosshafvet, finna vi
ett annat förhållande.
Djupet kan här växla på mycket korta distanser, hvilket delvis
måste tillskrifvas submarin vulkanisk verksamhet. Sålunda äro Beaufort,
Franklin och Coulman ön blott de högsta spetsarne af en i N.—S.
gående undervattensrygg, som på sina ställen höjer sig till endast
60—70 m. under hafsytan. Det största djup, som Ross fann i dessa
farvatten, är beläget vid kanten af »den stora ismuren», 170 km.
öster om Mt. Erebus, och uppgick till 746 m. Om dessa tal
jämföras med dem man funnit öster om Japan och Kurilerna, öster om
Tonga öarne eller nordost om Haïti, måste man åter erkänna, att
föga talar för åsikten, att en tektonisk brottlinje här framgår, ty
sannolikheten, att ett med dessa jämförligt djup kunnat uppgrundas
i så hög grad af moränmaterial, är dock ytterst ringa.
Såsom redan en gång förut nämnts, utgöres bottenbetäckningen
till stor del, i synnerhet närmast packiskanten, af kontinentala
af-lagringar, af grön och blå lera. I södra delen af Indiska oceanen,
mellan 53°—63° S. och 80°—110° O., består bottenbetäckningen
hufvud-sakligen af diatomacé-slam. På flera ställen inom Antarktis hafva
oerhörda massor af diatomacéer anträffats i plankton, sannolikt
kvantitativt öfverträffande dem i de nordiska hafven. Dock är det ännu
tämligen problematiskt, huruvida detta diatomacé-slam verkligen bildar
ett oafbrutet bredt band kring det Södra Ishafvet, såsom det
fram-ställes af Murkay å hans marina bottenkarta.
Om hafsvattnets temperatur veta vi ännu ytterst litet.
10°-årsisotermen för ytvattnet följer ungefär 45° S. men går i Atlanten
något nordligare’. Längre söderut äga vi blott några enstaka
uppgifter från Wilkes, Ross och Nares, öfver hvilkas grad af
tillförlitlighet jag redan yttrat mig. Längs packiskanten växlade ytvattnets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
