Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ström finna vi af helt naturliga skäl ej inom det södra halfklotet. Blott
på det nyssnämnda stället synes verkligen en varm ström gå fram
mot högre sydliga latituder. Denna har kallats Kerguelenströmmen.
Förnyade undersökningar öfver denna äro dock högligen önskvärda
liksom öfver strömförhållandena söder om Australien och Nya
See-land, där man å senaste kort1 äfven markerat en sydgående ström.
Den enda nordgående ström, som vi med säkerhet kunna antaga
hafva antarktiskt ursprung, är Falklandsströmmen längs Patagoniens
ostkust. Dess salthalt öfverstiger ej 3,4 Förr rådde allmänt den
åsikten, att utefter västkusten af sydkontinenterna antarktiska
strömmar gingo mot norr. Peru-, Benguela- och den västaustraliska
strömmen antogos alla komma från Södra Ishafvet. Numera veta
vi dock, att de endast äro de nordgående fortsättningarna af de
relativt varma ostgående förbindelselederna i de sydekvatoriala
ström-systemen, och att de förändra sin termiska karakter i så måtto, att
de vid de resp. tropiska kusterna förefalla kalla, blott emedan de
komma från högre till lägre bredder. Det vid dessa kuster
uppstigande djupvattnet är däremot en verksammare orsak till afkylningen.
Såsom bekant förefinnas på norra halfklotet liknande förhållanden
(Kaliforniska strömmen, Kanarieströmmen).
För de biologiska vetenskaperna föreligger från Antarktis ännu
endast ett torftigt material. Gemensamt för växter och djur inom
Arktis såväl som Antarktis är den allmänt bekanta individrikedomen.
Ofta har man därmed velat förena fattigdom på arter, utan tvifvei
ett misstag, åtminstone hvad den lägre faunan beträffar, såsom
fortsatta forskningar i Södra Ishafvet i sinom tid torde komma att visa.
Det marina växtlifvet är frodigt. Bland den mängd alger, man
redan funnit, vill jag anföra såsom synnerligen karakteristisk för de
antarktiska farvattnen Macrocystis pyrifera, som stundom uppnår en
längd af öfver 100 m. Äfven DurviUcea antager kolossala
dimensioner. Diatomacéernas ymnighet har redan blifvit omnämnd.
Landfloran är representerad hufvudsakligen af mossor och
laf-var. Förut har flere gånger påpekats, att blott få ställen å de äkta
antarktiska kusterna och öarne äro fria från snö. En följd häraf är,
att växtlifvet blir torftigare, ju längre söderut man kommer.
Possession ön vid 71° 56’ S. är den sydligaste punkt på jordklotet, från hvilken
1 Se Markham, Antarctic Exploration, R. Geograph. Soc. London 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
