Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 1 - Ett bidrag till kännedomen om hästens förekomst i Sverige under stenåldern. Af Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTEN I SVERIGE UNDER STENÅLDERN. ’ 8J
3. Hjärnskålens största bredd.............................. 10.5 cm.
4. Hjärnskålens längd från bakersta delen af
occiput till midten af sutura coronalis ...... 11.3 »
5. Pannbenens bredd vid foramen supraorbitale 15.0 »
Synnerligen anmärkningsvärd är Hjärnskålens i förhållande
till ansiktsbenen ovanligt stora omfång, jämförd med nu inom
landet lefvande hästrasers.
Den ifrågavarande hästens ålder anser professor LUNDGREN
kunna, på grund af suturernas ringa sammanväxning (jfr. tafl. 3,
fig. i, och tafl. 4, fig. 3), bestämmas till omkring två år.
Hvad som förlänar detta kraniefragment ett ovanligt intresse
är naturligen den i detsamma indrifna flintdolken. Denna utgöres
af ett omsorgsfullt arbetadt dolkblad, 10,9 cm. långt och afbrutet
ungefär vid sin bredaste del. Tvärsektionen (tafl. 4, fig. 3) är 33
mm. i bredd och u mm. i tjocklek. Bladets stora tjocklek i
förhållande till bredden synes visa, att det är en flintdolk,
således ett handvapen, och ej en lansspets, kastvapen, med hvilket
djuret blifvit dödadt. Riksantikvarien H. HILDEBRAND har visat
mig å Nationalmuseum förvarade flintdolkar, hvilka in i de minsta
detaljer öfverensstämma med den i kraniet sittande, hvilken af
jämförelsen att döma varit omkring 20 cm. lång. Att densamma
blifvit afbruten för mycket länge sedan, och väl sannolikt vid det
tillfälle då densamma instöttes i djuret, framgår däraf, att äfven
själfva brottytan har undergått samma förändring i färg och glans
som öfriga delar af dolkbladets yta; oxidationsförändringar, hvilka
som. bekant inträda på ytan af alla flintföremål, som längre tid
legat i jorden.
Dolkbladets hela f or m och b e ar betning vis ar med bestämdhet, att
detsamma härstammar från den .(neolitisk a) svenska stenålderns yngre del.
Det sätt, på hvilket denna flintdolk indrifvits i skallen, visar en
förfaren hand. Dolken har träffat själfva sömmen mellan hjässbenen,
omedelbart bakom suturen mellan dessa och pannbenen (sutura
coronalis) och instötts med sådan kraft, att den, dock utan att på
yttersidan på minsta sätt splittra benen - på insidan ha några mindre
benskärfvor utslagits -, trängt in 4.7 cm. i hjärnan och ovillkorligen
verkat ögonblickligen dödande. Än i dag sitter dolken inkilad i
skallen så säkert, att det skulle erfordras ett ganska betydande
våld för att lösgöra densamma. Enligt enstämmigt uttalande af
flera sakkunniga, är det knappast möjligt att på detta sätt indrifva
ett handvapen i en skalle, om icke djuret är lefvande och benen af
Ymer iqoi. . 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
