Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 4 - Sjöforskningar i Lappland. Af K. Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom det rinnande vattnets, flodernas, skulpterande och
eroderande verksamhet. Redan vid den aflägsna tid, då Skandinaviska
halfön så småningom höjde sig öfver silurhafvets nivå, måste
Lapplands och Norrlands många flodsystem ha anlagts efter ungefär
samma grundplan och hufvudlutning, som de ännu i dag intaga.
Under den långa tidrymd, som förflutit emellan silurtiden och
istiden, ha dessa floder sannolikt hunnit skära sig ned till ett
betydande djup och att bilda väldiga canonartade rännor i det
dåvarande Lapplands högland, hvilket torde ha varit ett vidsträckt, jämnt
platåland af minst 500-600 m. höjd öfver hafvet. Vattentillgången
har sannolikt varit ansenlig genom mycket stor nederbörd i de höga
fjällkedjorna väster om platålandet, men detta senare torde å sin sida
ha lidit brist på nederbörd och haft torrt klimat, hvarigenom de från
fjällen kommande vattenrika floderna utan nivellerande sidoerosion
kunnat utmodellera sina canondalar genom högplatån. När sedan
landet i början af kvartärtiden öfvertäcktes af inlandsisen, hvilken
som en väldig skrapa bortskyfflade och bortförde
denudationsprodukterna och de lösa aflagringarna, kom denna ismassa att åtminstone
vid slutet af istiden ha sin största mäktighet just öfver den
nuvarande sjöregionen, där sålunda äfven isdelaren varit belägen. Från
denna centralaxel i den stora nedisningen ha ismassorna rört sig
mot väster och öster, hvarvid det under isens centrum belägna
området varit mindre utsatt för ändring och förstöring. Vid slutet
af den glaciala tiden och ännu i postglacial tid blef en ansenlig
rest af inlandsisen ännu länge kvarliggande i Lappland, särskildt
just öfver den stora sjöregionen, medan den skandinaviska
fjällryggen redan var befriad från is och medan väster om denna
inlandsisrest stora sjöar (issjöar) uppdämdes mellan ismuren och fjällryggen
och fingo aflopp åt väster. Isdelaren under senglacial tid och den
stora isresten måste ha legat just öfver Lapplands djupbäcken,
hvilket bevisas dels af flyttblockens och refflornas riktning, dels
- som jag nyss framhållit - däraf, att de isdämda sjöarnas
strandlinjer träffas uppe i fjällen väster om djupvattensregionen. Isrestens
kant i öster torde också kunna något så när riktigt bestämmas. Enär
rullstensåsarna äro att anse som de inuti ismassan framrinnande
isströmmarnas deltabildningar vid själfva randen eller kanten af
isen, måste denna successivt ryckt tillbaka mot nordväst i samma
riktning som markeras af Storumans, Hornafvans och Rappens
rullstensåsar, men sedermera en längre tid legat kvar öfver och
fyllt dessa sjöars djupbäcken, hvarför sålunda iskantens läge torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
