Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 4 - Sjöforskningar i Lappland. Af K. Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Hornafvans vattenområde spår af isdämda sjöar i fjällen nordväst
om Sädvajaure; enligt Svenonius likaså vid Pjeskejaure i Pite älfs
dalgång, Laitaure, Sitojaure, Stora Lulejaure, Torneträsk m. fl.
sjöar[1]; väster om Saggat vid fjällsjön Tarraure finnas vackra
strandlinjer högt öfver den nuvarande sjön, hvarom jag hade tillfälle att
öfvertyga mig vid besök därstädes sommaren 1899. Alla dessa
nu omnämnda sjöar med äldre strandlinjer äro belägna inom en
zon, som faller väster om den af mig undersökta sjöregionen.
Det synes mig sålunda kunna vara lämpligt att indela den i
inledningen omnämnda fjällens och de stora sjöarnas region i
Lappland uti åtminstone tre underregioner, från öster till väster
räknadt: 1) grundsjöarnas, de öfversvämmade moränmarkernas och
sjöåsarnas region, 2) de stora djupbäckenas, tillika delvis
kvarsit- och silurbildningarnas region, 3) de egentliga fjällbildningarnas,
fjällsjöarnas och de isdämda sjöarnas region.
Hvad frågan om de stora djupbäckenas uppkomst beträffar,
kunde man af den omständigheten, att djupvattengränsen i det
stora hela synes sammanfalla med formationsgränsen, vara benägen
att anse hela djupsjözonen som ett stort förkastningsområde och
sjöarna följaktligen som förkastningsbäcken; men häremot talar,
dels att de båda gränserna, som jag i det föregående antydt,
ingalunda i detalj öfverensstämma, utan tvärtom visa stora
differenser, dels att dylika förkastningar ingenstädes i naturen kunnat
påvisas. Vidare är att tänka på djupbäckenas urhålkning genom
jökelerosion, hvilken följt förut existerande dalgångar och framträdt
starkast just i de trånga och djupa dalbottnarna, enär i en
jökelmassa rörelsens hastighet och därmed följande erosionsförmåga
tillväxa mot djupet. Detta förklaringssätt är O. Nordenskjöld
benägen antaga för uppkomsten af fjordar och fjordsjöar vid
Norges västkust.[2] I afseende på de lappska sjöarna torde
emellertid förhållandet i så fall vara mera kompliceradt och egentligen
icke analogt, enär här inlandsisens massa rört sig åt olika håll,
åt både öster och väster.
Det återstår sålunda att anse de stora sjökedjorna i Lappland
som gamla, redan före istiden tillkomna erosionsrännor, utbildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
