Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ortnamnen på 1904 års Norrbottenskarta. Af K. B. Wiklund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORTNAMNEN PÅ 1904 ARS NORRBOTTENSKARTA. 97
konsonanten» i vissa böjningsformer har ett annat utseende än i
andra. I detta särskilda fall är det det sista »’et, som är
»stamkonsonant», och detta växlar på så sätt med tu (hvars t vanligen
är långt eller halflångt), att tn förekommer i nominativ och en del
andra kasus, under det att n finns i genitiv, ackusativ o. s. v. (Och
ett ortnamn bör naturligtvis citeras i nominativ.) I min år 1901
utkomna »Lärobok i lapska språket» har jag medtagit en hop enkla
läsestycken, afsedda för begynnare utan andra förkunskaper än de
grammatiska termer, som de känna från folkskolan. Redan på
första raden i bokens första läsestycke få de börja studera denna
konsonantförmildring, och i midten af tredje läsestycket få de
exempel på växlingen mellan tn och n. Ett par timmars studium är
således nog att föra en intelligent läsare fram till denna »knaggliga
stötesten för tungan eller näsan». Det är förunderligt, att d:r S.
icke velat lära sig ett språk, af hvilket han kan ha stor praktisk
nytta och hvilket han dessutom såsom en af våra förnämsta
lappmarksforskare rent af ex officio bör känna till.
Af den anförda satsen »Vi ha väl tusentals gånger etc.»
framgår vidare, att d:r S. icke kan med säkerhet skilja finska och lapska
från hvartannat, något som man väl dock bör kunna, då man gar
att syssla med dessa icke-svenska ortnamn i Norrbotten. Af de
anförda formerna är endast Nuortikono finsk, hvilket enhvar
Gelli-varebo, som kan finska, utan vidare torde intyga. Om en finne
begagnar en annan form för detta ortnamn, talar han icke finska
för tillfället. Äfven ordet Luopahta, som d:r S. anför på sid. 404,
är finska, icke lapska, som d:r S. tyckes antaga. Pessinenjoki är
också finska, icke lapska. På sid. 405 säger d:r S. slutligen, att
ingen människa betviflar, att namnet Svappavaara ursprungligen är
finskt, icke lapskt! Det allra första, som man får lära sig om finska
språket, är väl ändå det, att intet ursprungligen finskt ord börjar
på två konsonanter!
I samma sats »Vi ha väl tusentals gånger etc.» nämner d:r
S. ett par former Nuôrtikon och Nuôrtakan (hvilket är tryckfel
för Nuortakori], men han synes icke känna den vanligaste svenska
formen för namnet, nämligen Nortikon, där bägge ø’na uttalas som
kort å. Då jag proklamerar denna form som den vanligaste svenska,
gör jag det icke blott därför, att jag fullt väl känner denna form
själf sedan den tid jag hade »långvariga göromål just i denna trakt»,
utan också efter att ha i saken tillfrågat en Uppsalastudent, som är
född och uppfödd i Gellivare kyrkoby.
Ymer, içoj. n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
