Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Resa i Perus och Bolivias gränstrakter, företagen med understöd af Vega- och Wahlbergsstipendierna, af Erland Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 8 ERLAND NORDENSKIÖLD.
och N. Armentia hafva lämnat de viktigaste bidragen till
kännedomen om denna språkgrupp.
De tacana-talande folken äga ord för i och 2, Atsahuaca hafva
gifvit mig ord för räkneorden från i till 5 och uttrycka bråkdelar
på ett egendomligt sätt. När de t. ex. skulle beteckna, att vi till
ett ställe hade två och en half dagsmarsch, skedde det medelst
två rakt utsträckta fingrar och ett något böjdt.
Till språkblandningen bidraga naturligtvis rofven af kvinnor och
fredlig samfärdsel mellan stammarna. Krig äro mycket vanliga och
företagas hufvudsakligen just för kvinnorof och annan plundring.
Man kan icke säga, att Tambopata-Guarayo, Yamiaca och Atsahuaca
legat i strid med sina närmaste västliga grannar Quichuas och de
hvita. Det har inskränkt sig till några öfverfall från vildarnas sida,
hvilka knappast ledt till några repressalier från de hvitas eller från
de ännu fegare Quichuas. Ej heller för någon direkt förföljelse från
de hvita vid Rio Madré de Dios kunna dessa indianer sägas
varit utsatta. De hafva blott haft det obehaget, att mot dem
fientliga stammar trängts närmare deras område. Deras stridsvapen
äro pil och båge. De förgifta ej pilarna och känna ej handvapen.
Äfven fredlig förbindelse existerar mellan stammarna, och på
detta sätt ha indianer såsom Atsahuaca, som ej besökts af hvita,
fått järnyxor, skogsknifvar o. d.
Samtliga dessa urskogsindianer äro åkerbrukare, men dock icke
bofasta. Vi ha här åkerbruksidkande människor, som ständigt lefva
på vandring. Hvarje stam äger nämligen åkrar inom ett större
område, hvilka de tidtals besöka för sådd och skörd.
Yamiaca och Tambopata-Guarayo, som bo vid större, vattenrika
floder, förflytta sig på dem i kanoter med flottar. Atsahuaca, som
bo vid mindre, strida bäckar, hafva däremot inga dylika farkoster.
Måste de taga sig öfver en flod, som de ej kunna vada, rida de
helt enkelt på en stock.
Orsakerna till åkrarnas läge, ofta flera dagsmarscher från
hvarandra, äro nog flera. En af de viktigaste har säkerligen varit
svårigheten att finna lätt uppröjbara marker. Ännu för få år sedan hade
alla vildarna här uteslutande sten- och benredskap, och med dessa
var det ej lätt att åstadkomma en glänta i urskogen. Åkrarna äro
också därför alltid anlagda i »chucal», ett slags utomordentligt täta
bambusnår, som äro jämförelsevis lätta att röja, då i dem få större
träd växa. En annan orsak till de många åkrarna har nog äfven
varit, att indianerna velat sprida dem öfver ett så stort jakt- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
