Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalälfven och dess utskärningar nedom Älfkarlebyfallen, af Sten De Geer. (Härtill tafl. 1)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DALÄLFVEN OCH DESS UTSKÄRNINGAR NEDOM ÄLFKARLEBYFALLEN. 87
två baser, som å kartan utmärkas genom ändpunkterna ar bz och
a2 b2, bestämdes medelst diopter och matbord läget af omkring 150
punkter. Med ledning af denna stomme inmättes därefter detaljerna
genom stegning, hvarvid alldeles särskild omsorg ägnades den för
skärningar utsatta sträckan.
Det pä kartan framställda området kan lämpligen indelas i tre
hufvuddelar: den dalen omgifvande slätten, erosionsbranterna samt
dalbottnen med den däröfver framströmmande älfven.
Den ursprungliga slättytan, i hvilken dalen nedskurits, består
väsentligen af grusig och sandig mark beväxt med skog, men till
en del äfven af hvarfvig lera, sorn emellertid är starkt sandhaltig på
grund af närheten till den väster om Gäfle-landsvägen framgående
Uppsala-åsen. Lerområdet, som numera upptages af åkrar, når på
östra sidan fram till dalkanten nordost om Sandörn1 och omfattar
i väster platåytan mellan den starkast eroderade strandsträckan och
landsvägen.
I allmänhet begränsas slätten mot dalen af sluttningar med en
lutning af omkring 30-40°. Dennas storlek synes i viss mån vara
beroende af materialets beskaffenhet, då till exempel rullstensgrus
ej kan antaga så branta former som af lerskikt bunden sand. Denna
skillnad kan iakttagas vid jämförelse mellan den långa älfbrinken
söder om pontonhuset (kartan 3) och den leriga branten framför
Kungsgården. Dessutom torde i allmänhet de vegetationsklädda
sluttningarna, det vill säga de, som någon längre tid varit förskonade från
floderosionens åverkan, kunna uppvisa jämnare former och en mindre
lutningsvinkel, såsom fallet är med den gräsbevuxna branten
nordost om Sandörn. Numera äger vid högt vattenstånd erosion rum
på flera ställen utefter sträckan från pontonhuset till Karl XIILs bro,
att döma af luckor i den glesa tallvegetationen. Men vida mer
påtaglig och betydelsefull är den starka erosion, för hvilken den västra
älfbrinken är utsatt på öfver en kilometer af sin längd, räknadt från
det ställe midt för pontonhuset, där älfven är smalast och åt norr
så långt den höga branten når. Detta strandparti utgör ett ganska
typiskt och lärorikt exempel på det sätt, hvarpå erosionen kan
utbilda och omdana kanten af en flodterrass. Vid högre vattenstånd,
särskildt om våren, undergräfver älfven sluttningens nedre delar,
hvarpå de högre liggande jordmassorna störta eller glida ned i
vattnet och bortföras. De därvid uppkommande lutningarna äro mycket
stora och öfverstiga ofta betydligt den vanliga rasvinkeln på 30°.
1 Benämndes fordom Långörn, jämför 1744 års karta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
