Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalälfven och dess utskärningar nedom Älfkarlebyfallen, af Sten De Geer. (Härtill tafl. 1)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 STEN DE GEER.
Därför kunna äfven under lägre vattenstånd, då floderosionen är
ringa eller ingen, mindre betydande men ofta verksamma krafter,
väl hufvudsakligen det nedrinnande regnvattnet och smältvattnet
efter snön, till sina verkningar göra sig tydligt märkbara. Allt
emellanåt nedrasa sand och smärre jordklumpar, men vida viktigare
är här det rinnande vattnets benägenhet att utskära djupa fåror
eller små dalar i älfbrinken. Öfver tio dylika äro väl utbildade,
och de större hota redan att snabbt vidgas baklänges på bekostnad
af de omgifvande åkrarna. Den största dalfåran har en längd af 50
m. och är hälften så bred.
Utom på de nämnda ställena är äfven stranden nedanför
höjd-siffran 21.3 vid högvatten utsatt för erosion af flodvattnet, men eljest
når älfven numera ej fram till sina stora terrassbranter. Under ett
vida tidigare skede torde den ha öfvergifvit de gamla flodrännor,
som i stort antal förekomma i Alfkarlebyfallens omgifningar. På
det å kartan framställda området nordväst om hotellet kunna sålunda
sex dylika dalgångar iakttagas. De omgifvas mestadels af branta, ett
par meter höga terrassluttningar. Dalbottnarnas passpunkter ligga
ganska högt: 12.3, 14.2 och omkring 17 m. öfver Dalälfvens yta
nedanför deras norra delar. Men då de kanske lämpligare böra
jämföras med ytan af den omkring Laxöns norra ände knäformigt böjda
grenen af älfven, blir skillnaden flera meter mindre på grund af
vattenytans sänkning i de starka forsarna omkring hotellet. Det
kunde synas antagligt, att Laxön och hotelludden sammanhängt vid
den tid, då de västra flodfårorna ännu voro vid lif, men att vattnet
öfvergifvit dem, då det lyckades skära ut det nämnda knäet.
Emellertid är det troligare, att det var borteroderandet af de
uppdäm-mande jordlagren vid Karl XIILs bro, som föranledde vattnets
afledande från de nämnda fårorna. Det förefaller vidare sannolikt,
att den stora älfvens dal sedan den tid, då de smärre dalarna
torrlades, fördjupats 8 till 9 meter, emedan dess erosionsbrant afskär
de gamla fårornas botten vid denna höjd öfver sin egen fot.
Den stora älfdalens botten är i det hela taget jämn, och älfven
har åtminstone inom den södra delen af kartans område i regeln
skurit sig ned till morän eller berg. Omkring det fastare
underlagets svaga upphöjningar utsänder älfven grenar, hvarigenom fyra
holmar bildas. Dessa utmärka sig, i likhet med hela den utefter
västra stranden belägna blottade sträckan af dalbottnen, för stor
rikedom på ur moränen frampreparerade block, hvilkas utbredning
är antydd genom prickning å kartan. Lokala blockanhopningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
