Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om de äldsta människoraserna, af Erik Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skelettrester blefvo bekanta genom ett fossilt fynd, som gjordes 1891
i Trinil på Java af den holländske läkaren Eugen Dubois. Vid
stranden af Bengawanfloden fann han vid gräfningar i vulkaniskt
material ett skalltak, en kindtand, ett lårben och senare ännu en
kindtand och ett underkäkfragment. Delarna lågo icke bredvid
hvarandra, skallen och lårbenet på 15 meters afstånd från hvarandra.
Bestämningen af fyndets geologiska ålder försvåras därigenom, att
det hvilade i vulkaniskt material. Underliggande lager voro af
otvifvelaktigt tertiär ålder (miocen). Detta förhållande, sammanställdt
med det faktum, att talrika fossila djurrester från den senare
teriärtiden, den pliocena, funnos samtidigt med de ofvannämnda, ledde
Dubois till uppfattningen, att skelettresterna härröra från den yngsta
tetiärtiden, den pliocena perioden.
Kalotten visade en påfallande likhet med Neanderthalkraniet.
Den är af dolikocefal form, äger en betydlig längd och bredd, men
är låg och har ringa hvälfning. De framskjutande ögonbrynsbågarna,
den låga pannan, det böjda nackbenet med sin starka
bakåtskjutande tvärvulst, torus occipitalis, äro karaktärer, som äro ännu mera
utpräglade än hos Neanderthalskallen och återfinnas alla i ännu
starkare grad hos de människoliknande aporna. Skallens rymd är
emellertid mycket större än hos dessa. Man har uppskattat den
till 850 kbcm., under det att kapaciteten hos de lägsta
människoraserna är 930 kbcm. (1500 kbcm. hos européer) och hos de
människoliknande aporna, gorillan och orangen, c. 500 kbcm. Kindtänderna
erinra mycket om dem hos antropoiderna. Lårbenet tilldrog sig den
största uppmärksamheten. Det är till sina dimensioner och äfven till
sin form så människoliknande, att man vid första påseende håller det
för ett människoben. Den svaga krökningen och vissa detaljer, som
här vore för vidlyftigt att omtala, skilja det dock från ett sådant.
Redan under sitt uppehåll på Java utgaf Dubois en bok om
fyndet, som i Europa väckte den allra största uppmärksamhet. Han
tolkade de tre delarna såsom tilllhörande en och samma individ, en
fullt upprättgående varelse af en människas längd med en skalle,
som i form stod apsläktet Hylobates närmast, men af en rymd,
som betydligt öfversteg äfven de mest människoliknande apornas, och
närmade sig människans. Denna varelse var den upprättgående
apmänniskan, pithecanthropus erectus, den länge sökta »missing
link», länken mellan människan och djurriket.
Dubois’ bok gaf anledning till talrika meningsutbyten. Dessa
utföllo i allmänhet icke till hans fördel. Man betviflade först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
