Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterieceremonier och deras ursprung, af Nathan Söderblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de börjat med mänskliga drag afbilda de väsen, som ceremonierna
ha att göra med.
För att ge en föreställning om, hur mycken tid infödingarna
ägna åt sina mysterier, må nämnas, hur länge den Engwura räckte,
som Spencer och Gillen fingo vara med om hos Aruntastammarna
och som de i sitt tidigare arbete utförligt beskrifvit. Den började
i början af september och räckte till midten af januari året därpå.
Under oktober, november och större delen af december aflöste
den ena ceremonien den andra. Knappast en dag gick utan en
ceremoni, ett upptåg med dans, mimik och sång; ända till fem, sex
kunde stundom uppföras under loppet af tjugufyra timmar. De
bästa timmarna på dagen, åtminstone hos Arunta, tyckas vara vid
solens uppgång och nedgång. I vanliga fall är det en eller två
eller tre, ej flere, som utföra själfva upptåget. De andra se på,
sjunga och ta kanske del i någon afslutande ceremoni (Northern,
s. 178).
Churinga. Innan vi nödtorftigt beskrifva, hur det går till i
mysterierna, har det intresse att höra, hur Howitt först kunde få
vara med. Vi få då också genast göra bekantskap med det heliga
redskap, som utgör eller tillhör den noga hemlighållna heliga
apparaten vid mysterierna hos alla australstammar. Jag har nämnt
pålen, stången eller bilden, som här och hvar förekommer. Man
använder äfven gärna en sköld eller ett tråg för att t. ex. uppsamla
blod ifrån omskärelsen eller, när det behöfs, från någon mycket
godvilligt öppnad åder på arm eller ben, eller för att bära fram
matgåfvor åt den ene eller andre af officianterna. Men ojämförligt
viktigast är det föremål, som tyskarna kalla Schwirr-Holz och som
engelsmännen kalla bull-roarer, för det ljud, som det genom hastig
svängning bringas att åstadkomma under ceremonierna. Vanligen
är det ett aflångt trästycke, platt eller rundadt, en skifva eller en
bult, lindrigt spetsad i båda ändarna och sirad med betydelsefulla
tecken, än rak, än lindrigt böjd. Nere vid kusten uppträder det
i form af en mycket aflång, spetsvinklig triangel, ibland af en viss
likhet med ett litet klappträ eller ett slagträ. Aruntastammen kallar
det för churinga, ett namn som vi skola använda. Någon gång
äro dessa heliga redskap tillverkade af sten, stundom af hård bark.
I förra fallet uppträda de i stenens naturliga olika former, stundom
omslutna och burna i människohår. Storleken varierar från några
få tum i längden till fyra, fem fot (Native, s. 342). Dessa churinga
äro talrika i söder och i synnerhet hos Aruntastammarna. Mot norr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
