Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterieceremonier och deras ursprung, af Nathan Söderblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regnet att falla och förmår allting att växa upp ånyo.» En
alldeles ypperlig och lefvande illustration till sambandet mellan åska,
regn, himmel och växtlighet, som så ofta uppträder i riter, myter
och gudaskepnader.
Men att, såsom Foy hotar, vilja göra de sydaustraliska
urtidsfäderna till »åskgudar», är att misskänna den lärdom, som
religionshistorien här har att vinna.
Kvinnorna och barnen höra bullret af churinga och få sitt
särskilda besked därom. Man lurar i dem, att ljudet kommer ifrån
en ande, som tar gossarna och förvandlar dem från ynglingar till
män. Detta återkommer snart sagdt hos alla stammar. På de
flesta håll har man också namn på denna ande eller dessa varelser,
som tyckas vara uppfunna för att skrämma kvinnor och barn med.
Männen tro ej på dem. Twanyirika hos Arunta och Unmatjera
och Katujalina hos Binbinga äro helt enkelt sådana busar, som skola
inge kvinnor och barn tillbörlig respekt (Northern, s. 502). Det är ett
mycket egendomligt bruk hos en hel del af stammarna i
Centralaustralien, att ynglingarna vid invigningen i mysterierna få reda
på, att denna ande, som de förut trott sig höra och fruktat, icke
alls finnes till (s. 492). Någon äldre stamfrände kommer fram till den
af bullret och upptågen öfverväldigade ynglingen, visar honom
churingabulten och säger, att det här är anden, hvad han nu kallas,
som de ha trott på. Spencer och Gillen tro sig, i motsats till
Andrew Lang, icke kunna i detta skönja någon degradation från en
tidigare uppfattning (s. 503).
Det är ett särskildt problem att bringa detta i
öfverensstämmelse med öfvertygelsen om den totemistiske urfader eller ett
mänskligt högt väsen, som finnes hos vissa central- och
nordaustraliska stammar och i synnerhet hos de sydostliga. Kunskapen om
denna Atnatu, Daramulun, eller hvad han månde heta, meddelas först
vid mysterierna. Kvinnorna och barnen veta intet därom.
Lösningen tyckes icke vara omöjlig. Howitt berättar (s. 553) från
invigningsceremonier i södern, att männen gräfde ut på marken en bild
af Daramulun ungefär i kroppsstorlek. De nyinvigda ynglingarna fingo
se den, sedan männen dansat fem gånger rundt omkring bilden
skrikande namnet Daramulun. Sedan förstördes bilden igen.[1] En man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
