Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterieceremonier och deras ursprung, af Nathan Söderblom. Forts. från sid. 209.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för honom, hur murtu-murtu först gjordes i urtiden af en man, som
åts upp af vilda hundar. Men »hvinaren» kunde de ej förstöra.
Under en månad stannade den unge ute i skogen under vård
af en Thungalla-man, tills såret läktes. Sedan lämnade han
tillbaka »hvinaren» till sin far. Under tiden genomgick han den
smärtsamma hufvudbultningen, för att håret skulle växa yfvigt.
Återkomsten till lägret är också noga reglerad med matgåfvor, möte
med mödrar, mostrar, svärmödrar m. fl.
Den senare våldsamma operationen, underskärningen, det vill
säga uppskärningen af urethran, sparas hos Warramunga till ett
tillfälle, då mycket folk är samladt för att gå igenom en serie
ceremonier, som åskådliggöra hela berättelsen om en urtidsförfaders lif»
Ormceremonier. I detta fall hade man redan i öfver en månad
firat mysterier beträffande Wollunqua, en mytisk jätteorm, som,
egendomligt och onormalt nog, är totem, fastän han icke betecknar
ett djursläkte utan en enskild varelse.
Wollunqua (Northern, s. 227 ff.) betraktas som ett väldigt odjur.
Reste han sig på stjärten, skulle han nå upp i himlen. Han bor nu
i en stor vattensamling, Thapauerly, i en enslig dal i Murchison
Range. Man lefver i ständig förskräckelse för att det skall falla
honom in att komma fram och göra någon skada. Han har dödat
många människor. En gång fingo två vildkatt-bröder af Tjunguri se en
väldig orm skjuta upp ur en springkälla. Hans hufvud räckte ända
till himlen. Han åt upp alla utom de två vildkattorna. I denna
legend nämnes ej Wollunqua, men det hela liknar honom
alldeles. Namnet Wollunqua ersattes i hvardagslag af ett annat,
för att det, om det gäller, skall göra åsyftad verkan på besten och
tvinga honom tillbaka i sitt hål. Om namnets makt ha äfven
australnegrerna de föreställningar, vi känna jorden rundt. Spencer och
Gillen (Northern, s. 495) fingo följa två höfdingar till vattenhålet i
Murchison Range. Dessa böjde sig ned och talade med Wollunqua,
berättade, att de hade två hvita med sig, som ville se, hur han
bodde, och bådo honom att inte göra dem någon skada.
Mycket intressanta äro de ceremonier, som gälla Wollunqua,
därför att, enligt hvad äfven Spencer och Gillen uttryckligen måste
erkänna, de tydligen ha till syftemål att blidka det mytiska odjuret.
Det tycker om, att de göras, blir eljest missnöjdt och argt. Här
gälla ceremonierna icke ett djur- eller växtslag, som man önskar
mycket af, utan en jättevarelse. Änskönt ingen som helst
tillstymmelse till offer förekommer, kunde man här tala om ett slags antydan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
