Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om eoliterna, af Knut Kjellmark - Den heliga eken, af Torgny Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HELIGA EKEN. 343
där Jupiters stora ek breder ut sina väldiga grenar, tillägger en
kommentator förklarande »alla ekar äro helgade åt Jupiter».1
Äfven bland grekerna äro ekarna heliga, och i regel, om än icke
alltid, höra de Zeus till. Spår af ekkult träffas ju bland annat i
Arcadien, Boeotien, Thessalien och Epirus. Det mest bekanta
exemplet torde vara Dodonas helgedom i Epirus. Där gaf ju Zeus
»högtlöfvade» ek människorna svar på deras frågor.
Dodonas ek sträcker understundom i mytologiskt tal sina rötter
ned i underjorden. Den blir världsträdet. Det nordiska världsträdet,
Mimameid, som breder sin evigt grönskande krona ut öfver allt land,
är också tänkt som ett ekträd. Förmodligen är äfven det
modelle-radt efter någon central helgedom.
Grunden till denna vidt utbredda ekkult kan gifvetvis icke ha
varit någon vid trädet fästad symbolisk betydelse. Människorna
hade knappast på den tid, ekens dyrkan uppkom, så utpräglad
läggning för symbolisk betraktelse af naturföremål, som deras lärda
efterkommande understundom synas förmena eller själfva ådagalägga.
Man kan tryggt utgå ifrån, att äfven religionen stått i nära samband
med det konkreta lifvets realitet.
Eken måste alltså hafva varit af betydelse för människornas
lefnadsförhållanden under någon period af deras utveckling. Det är en
dylik synpunkt, som Edvard Hammarstedt gjort gällande, då han
framhållit, att ekarterna i Europa sedan en aflägsen forntid intagit ett
hedersrum bland de träd, som skänkt människorna närande frukter.2
Att detta varit anledningen till ekens dyrkan, bestyrkes af
uppgifterna hos åtskilliga grekiska och romerska författare. Plato
nämner på ett ställe »rostade ollon» bland lämpliga dessertfrukter.3
Pausanias omtalar, att Pelasgus lärt arkaderna att äta ollon; de hade
med andra ord gjort det från urminnes tider.4 Deras förkärlek för
ollonkosten hade förskaffat dem namnet ollonätare, ballanophager,
ett vedernamn, som de buro på Pausanias tid och som de ännu bära.
Hesiodes5 känner lika väl som Virgilius6, Ovidius7, Lucretius8 och
1 Georgica III, 331 f.
2 Fågeln med segerstenen, sprängörten och lifsämnet. - Meddelanden från
Nordiska museet 1901, sid. 106.
3 Republiken II, 372.
4 Descriptio Græciæ VIII, i, 5.
5 Verk och Dagar, sid. 232 f.
6 Georgica I, 7 ff., 147 f.
7 Métamorphoser I, 106.
8 De rerum natura V, 935 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
