Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Klarälfven och dess dalgång, af Sten De Geer (Tafla 2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN DE GEER.
De moderna älfaflagringarna nå, såsom nämndt, på näsens
nordsidor ända till ii m. öfver normalvattenståndet. Detta förhållande
synes kräfva en särskild förklaring, ty ifrågavarande höga delar af
dalbottnen upptagas sedan gammalt af åker, som aldrig i
mannaminne varit utsatt för öfversvämningar. Dessa högsta älfvallars
utseende tyckes inte heller tyda på att de efteråt blifvit påbyggda
frän 5 till 11 meters höjd af några jätteöfversvämningar, utan man
torde få söka forklaringen i en sänkning af älfvens nivå med 6 meter
under den tid, som åtgått för näsets bildning. Denna sänkning
torde sannolikast blott innebära, att älfven ständigt närmar sig den
basnivå, som utstakas af bergtröskeln vid Edebäck. Däremot torde
det vara mindre troligt, att denna senare är underkastad förändringar
af den omfattning, hvarom här är fråga. Under dessa
förutsättningar synes älfven jämförelsevis snart komma att uppnå den nämnda
basnivån, ty älfven ligger vid krök 16 endast 7.5 m. högre än vid
Edebäck. Då detta inträffat, skulle näsen icke längre kunna
bibehålla sin nuvarande höjd utan komma att utgöras helt och hållet
af ängsmarker under 5-meterskurvan, som blifva blottställda för de
högre vårflodernas öfversvämningar.
Älfven och dalen, fortsättning. De ytformer, som karak
terisera dalgången vid krök 16, och de företeelser, som utmärka
dess botten och älfvens fåra på denna sträcka, återfinnas i alla
väsentliga delar snart sagdt öfverallt mellan Vingängsjön och Edebäck.
Sålunda är blottadt berg sällsynt men förekommer dock pä
spridda ställen, såsom i de kraftigare biflodernas dalfåror. Bergets
yta är vanligen ojämn och söndersprucken, så att glacial afslipning
endast på ett par ställen har iakttagits pä den uppåt dalen vända
sidan. Tydliga repor träffades blott vid Edebäck, där de komma
från N 11° V.
Moränsluttningarnas brantare, nedre delar döljas till stor del af
sandterrasser, af hvilka särskildt den högsta gör sig mycket
gällande i landskapet. Det torde vara densamma, som A. Hollender
kallar SG-terrassen eller sedimentgränsterrassen.1 Han och fore
honom brukspatron Otterborg har på flera ställen bestämt dess höjd,
och det visar sig, att denna ökas uppåt dalen, ehuru ej så hastigt
som älfvens. Detta bekräftades genom 7 nya mätningar, hvarvid
äfven framgick, att de 20-22 m. höga terrasserna vid Edebäck
sannolikt ej tillhöra den nämnda SG-terrassen utan en lägre, som
1 Geol. För. Förh. 1900.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
