Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Experimentet åskådliggör i liten skala den vattencirkulation, som
uppstår på alla nivåer af oceanen i följd af polarisens smältning.
Isen smältes af det omgifvande vattnets värme, smältvattnet flyter
upp och breder ut sig i ytan: det är polar strömmen. Men vattnet,
som afgifvit sitt värme åt isen, har undergått en förändring. Dels
har det afkylts till närheten af sin egen fryspunkt och därvid
sammandragit sin volym, blifvit tätare och tyngre än det omgifvande
hafsvattnet, hvarför det sjunker till bottnen. Dels har det i sig
upptagit något af isens smältvatten och därigenom fått en
tillblandning af sådana lösta beståndsdelar, som isen innehåller. Detta
märkes vid analysen af sådant bottenvatten, uppkommet genom kontakt
med hafsisen. I allt dylikt vatten finnes mindre klor än i vanligt
hafsvatten. När de norska kemisterna funnit, att salthalten uti
Nord-hafvets iskalla bottenlager är c:a 26 milliondelar större än som
motsvarar klorhalten, så är detta ett bevis på, att vattnet består af
atlantiskt eller golfströmsvatten, hvilket deltagit i
issmältningspro-cessen och då undergått en metamorfos, d. v. s. förvandlats från
golfströmsvatten till arktiskt bottenvatten. Det är nämligen tydligt,
att det vatten, som golfströmmen medför från tropikerna till
polar-hafvet, icke kan obegränsadt anhopas därstädes utan någonstädes
måste öfvergå uti arktiskt vatten. Denna öfvergång sker just
genom kontakten med hafsisen, och vid denna kontakt1 förvärfvar hafs-
1 Därmed är icke sagdt, att hvarje partikel af atlantiskt vatten måste komma i
direkt beröring med hafsisen. Om så vore fallet, skulle vattnet i Nordhafvet äga den
temperatur, som motsvarar jämviktspunkten mellan is och saltvatten af 34,93 */*,»
nämligen — i®,9 C. Då nu lägsta bottentemperaturen är —i0,*, d. v. s. ’/* grad högre än
den kunde vara, så bevisar detta, att tillförseln af atlantiskt vatten till isen sker
i öfverskott, så att icke alla vattenpartiklar behöfva hinna fram till själfva
berörings-ytan. De deltaga uti smältningsfenomenet genom att afgifva sitt värme åt isen, men
endast en del kommer i direkt kontakt med isen och tillägnar sig något af dess
smältvatten med dettas halt af sulfat o. s. v. Dessa partiklar blandas i isens omgifning med
de öfriga, som afkylts men icke nått fram till själfva isen, och sjunka i sällskap med
dem nedåt. Man får alltså icke vänta att i isens omedelbara omgifning påträffa
alldeles oförändradt golfströmsvatten, utan det bildas omkring isen ett öfvergångslager,
hvaruti issmältningen försiggår. Ju vidsträcktare denna zon af blandningsvatten är,
desto långsammare försiggår isens smältning. Man finner uti polarhafvet exempel på
såväl hastig som långsam issmältning. Där polarströmmen skjuter isberg rätt ut i
golf-strömmen, såsom fallet är vissa årstider söder om Grönlands sydspets eller utanför
Newfoundland om våren, inträffa utomordentligt starka rörelser i hafsvattnet. Dessa
ställen har jag benämnt oceanens aktionscent ra. Där, hvar est polarströmmen åter drager
sig tillbaka (vid vissa årstider) eller flyter fram öfver grunda bankar, liksom äfven i
det inre af Grönlands fjordar och i själfva polar bassängen, äger en utomordentligt
långsam issmältnmg rum.
V mer 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
