Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skapens pioniärer i detta land med stolthet anteckna två svenskar, O.
Torell och C. W. Paijkull. Den förres iakttagelser öfver Islands »sandar»
blefvo en af de grundvalar, på hvilka glacial teorien för norra Europa
byggdes upp, och den senares omfattande undersökningar gåfvo bland andra
viktiga resultat den första geologiska kartan öfver en del af Island. Senare
ha andra forskare, Helland, Keilhack m. fl., lämnat viktiga bidrag till Islands
geografi och geologi, men i långt öfvervägande grad är dock den
kännedom, vi i dag äga om isens och de underjordiska krafternas ö, en enda
mans, prof. Thoroddsens, förtjänst.
Blott 25 vulkaner, sprickor med kraterbildningar och andra
vulkan-typer voro kända från Island, då hans upptäcktsresor började. Genom
dessa ha vi fått kännedom om ytterligare 105. Paijkulls karta 1867
i skalan 1: 1920000 omfattade en knapp tiondedel af landet, Th:s
»Geological map of Iceland» af 1901, i skalan 1: 600000, hvilken,
något förminskad, äfven medföljer detta arbete, lämnar, med en
öfver-siktskartas brister, dock ej en hvit fläck på Islands yta mer än jöklarnas
massor. Och då är densamma, med några få undantag, grundad på Th:s
egna kartarbeten och forskningsfärder. Lägger man härtill, att det
topografiska underlaget för ingående undersökningar varit af ytterst bristfällig
natur och till väsentlig del måst skapas af Th. själf (2/3 af alla isländska
höjdmätningar äro hans egna), att undersökningarna ofta omfattat öde
områden, aldrig förr beträdda af mänskofot, och att klimatologiska hinder
tillåtit endast tre månaders forskningsfärder årligen, får detta en enda mans
storverk sin rätta bakgrund i öfvervunna svårigheter af kräfvande slag.
Denna öfversikt af Islands geomorfologi lämnar ej i främsta rummet
förut okända fakta. Därtill har prof. Th. varit en alltför flitig skriftställare;
bland hans talrika uppsatser och afhandlingar har ett stort antal
publicerats i svenska facktidskrifter, däribland äfven i Ymer. Förutom den klarare
öfversikt och de nya synpunkter, som erhållas vid sammanförandet af
många förut spridda fakta, innehåller emellertid »Island» mycket förut
ej publiceradt nytt.
Första häftet ägnas åt en allmän öfversikt af ytförhållandena, Islands
kuster och vulkaner; det andra åt glaciärerna, öns tektonik och de
geologiska formationernas utbredning, hvilket sistnämnda kapitel såsom af
öfvervägande geologiskt intresse här lämnas å sido.
I skildringen af ytförhållandena är öfversikten af Islands »sandar»
ny och välkommen; de täcka en areal af nära Gottlands yta; intressanta
äro också uppgifterna om Islands stora flygsandsfält. Kapitlet om de
isländska dalarna är af stort värde på grund af den ringa litteraturen om
desamma. Bäst utvecklade äro de å basalt plat ån djupt nedskurna
preglaciala erosionsdalarna. På tuff- och brecciaområdena i mellersta Island
äro dalarna mera oregelbundna och mera påverkade af brottlinjer och
spricksystem; floderna i de unga tuffområdena ha ej haft tid att utbilda
stabila fåror, understundom ha de undanträngts genom lavaströmmar (sid.
30—35). I kapitlet om floderna lämnas bl. a. en skildring af de genom
vulkanutbrott under glaciärerna framkallade jökelloppen (sid. 38 f.). Sjöarna
indelas efter geologiska grunder (sid. 42).
Islands högsta topp är enligt danska generalstabens mätning 1904
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
