Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och luftens uppvärmning går ungefar blott hälften så fort som när
den är fri från vatten i fast eller fly tande form. Båda rörelserna
samverka alltså till att uppvärma de nedre luftlagren och afkyla
de öfre. Däremot afkylas jordytan och de understa luftlagren
nattetid och vid klar himmel genom utstrålning. Verkan häraf är starkast
vintertiden och framkallar ej sällan s. k. temperaturinversion, d. v. s.
att temperaturen tilltager uppåt till en viss höjd, stundom ända till
i km eller mera. Dock framkallas detta fenomen också af
horisontella luftströmmar, t. ex. om en sydlig eller sydvästlig vind i de
öfre luftlagren transporterar varm luft från sydligare trakter eller
från det varma hafvet vintertiden in öfver norra och Östra Europas
närmast jordytan liggande kalla luftlager. Man har funnit, att
temperaturens regelbundna aftagande uppåt ej sträcker sig högre än
till mellan 8 och 13 kilometers höjd; där ofvanför upp till 20 eller
26 kilometers höjd, eller så högt som iakttagelserna nå, ligger det
s. k. isoterma skiktet, som har ganska växlande temperatur både
till rummet och tiden, men ingen bestämd ändring i lodrät riktning.
Nära ekvatorn finns ej detta skikt. På 25 kilometers höjd är
luftens täthet så ringa (blott omkring V30 af den vid jordytan), att
luften där ofvanför icke kan ha någon afsevärd inverkan på
lufttryckets ändringar i de undre luftlagren.
Man trodde förr, att ändringarna i atmosfärens temperatur från
dag till dag hufvudsakligen berodde på jordytans inverkan och att
således de tillfälliga temperaturväxlingarna aftoge uppåt och vore
föga märkbara i de öfre luftlagren. Emellertid ha iakttagelserna
visat, att förhållandet är motsatt: på 5 till 10 kilometers höjd äro
dessa växlingar betydligt större än vid jordytan, så att en ändring
af 30 till 50° Celsius på ett eller några dygn ej är sällsynt. Orsaken
härtill bör utan tvifvel sökas i dessa luftlagers stora rörlighet; där
förekomma luftströmmar med en hastighet af 50 till 100 meter i
sekunden (180 till 360 km i timmen), hvilka alltså på ett eller ett
par dygn kunna transportera massor af luft från varma till kalla
trakter och omvändt. Däremot kunna de vertikala luftrörelserna
icke åstadkomma dylika stora växlingar, eftersom den nedsjunkande
kalla luften alltid uppvärmes och den uppstigande varma alltid
af-kyles i följd af sin täthetsändring, såsom ofvan förklarades.
Emedan dessutom temperaturens vanliga aftagande uppåt (V20 på 100
m) är mindre än det, som framkallas genom de upp- och
nedstigande rörelserna (V20 till i° på 100 m), så är luftens vertikala
jämvikt i regeln stabil d. v. s. sådan att rörelserna själfva framkalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
