Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hur dags kalaset hos Coupeaus egentligen slutat. Det
måtte dock ha skett mycket sent, ty man mötte inte en gång
en katt på gatan, når man gick hem. En och annan
trodde, att man dansat en ringdans kring bordet, innan man
skilts åt, men alltsammans svävade framför dem som i en
dimma. Det säkra var att man roat sig grundligt och att
man druckit så det förslog; någon hade bestämt lagt salt
i glasen för att egga törsten. Vad barnen beträffar måtte
de ha klätt av sig själva, ty ingen visste sig ha hjälpt
dem.
Dagen därpå påstod fru Boche, att hon givit sin kära
hälft en väldig sinkadus, därför att han varit för öm mot
kolmånglerskan, men Boche, som ingenting kom ihåg, sade
att det var lögn. I en sak voro dock alla ense, nämligen
däri att Clémence burit sig illa åt. Man kunde verkligen
icke bjuda henne någonstädes ; hon hade ju visat allt vad
hon hade, och till på köpet varit nära att förstöra
gardinerna med sina uppkastningar. Karlarna hade åtminstone
den takten att gå ut på gatan, när dylikt kom på dem;
Lorilleux och Poisson hade kilat ända bort till fläskboden.
Det märks genast om man fått uppfostran eller ej. Fru
Putois, fru Lerat och Virginie till exempel, de hade gått
in i bodkammaren och tagit av sig snörlivet, när värmen
blev alltför tryckande. Virginie hade till och med kastat
sig på sängen för att förebygga ett illamående, varav hon
känt sig hotad. Sedan hade alla gått sin väg, först
tillsammans och så var och en åt sitt håll. Makarna Lorilleux
hade grälat sins emellan och gubben Bru hade gnolat sitt
»Tralala! Tralala!» under vandringen uppför trapporna.
Gervaise trodde att Goujet snyftat, när han sagt adjö åt
henne. Lantier hade troligen stannat kvar ända till slutet,
ty hon kände till och med ännu en fläkt i sitt hår, men
hon kunde ej säga om den fläkten kom från Lantier eller
den ljumma nattvinden.
Som fru Lerat ej ville återvända till Batignolles så
där dags, tog man en madrass från sängen och bäddade
åt henne på golvet i boden. Där sov hon mitt bland
resterna efter middagen. Och hela natten, under det makarna
Coupeau sovo ruset av sig, hörde man en av husets
kattor, som smugit sig in genom ett fönster, gnaga på
gåsbenen med sina vassa tänder.
SLUT på vol. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
