- Project Runeberg -  Fällan / Volym 2 /
176

(1913) [MARC] Author: Émile Zola
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kärve. Inte en gång jorden ville ha henne. Hon blev
idiot och tänkte inte ens på att kasta sig ut genom
farstufönstret, för att göra ett slut. Döden grep henne dock
till sist, men småningom, bit för bit, utan att skona henne
för någon enda av de förödmjukelser, som voro en
oundviklig följd av den gräsliga tillvaro, hon skapat sig själv.
Gud vet varav hon egentligen dog. Det påstods av
förkylning. Men sanningen är att hon dog av elände, smuts
och ånger över ett förlorat liv. En morgon luktade det illa
i korridoren och då kom man ihåg, att man ej sett henne
på två dagar. Man sköt upp dörren till hennes skrubb
och fann henne död. Hon var redan grön.

Det var gubben Bazouge, som kom med fattigkistan
under armen, för att hämta henne. Han var också den dagen
grundligt smord, men glad, som vanligt. När han fick se
vem han skulle stoppa ned, kunde han ej avhålla sig från
några filosofiska reflexioner, under det han ordnade
bädden.

»Ja, alla ska den vägen gå!» mumlade han. »Man
behöver inte skuffas, det finns plats för alla... Det är
mycket dumt att förlora tålamodet, därför att man inte får
lägga näsan i vädret när man vill... Ingen blir
bortglömd! Jag begär inte bättre än att tjäna folk. Men det
ä’ så, det ! Människorna vet inte alltid vad de vill ! Den
här spjärnade emot först av bara fan, men se’n så önskade
hon ingenting högre än att få ge sig av på långresan !
Då fick hon vänta. Så går det alltid ! Emellertid så har
hon slutat nu, och väl är det, ty nog har hon gjort rätt
för sig.»

Och när han tog i Gervaise med sina svarta händer,
kände han sig helt vek till sinnes, och nästan med ömhet
upplyfte han den stackars varelsen, som hyst en sådan
klockarkärlek för honom. Därefter lade han ned henne i
kistan med faderlig omsorg och stammade mellan två
hickningar :

»Det är jag, Muntergöken... fruntimmernas tröstare...
Nu ä’ också du lycklig! Sov gott, min sköna!»

SLUT

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zefallan/2/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free