Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med håret gömdt under en spetsduk, fortfarande liten och fetlagd,
med sin smala panna, sitt täcka, runda ansikte med pärltänder mellan
de hopknipta läpparna; men hennes hy var redan gul, hennes ansikte
uttryckslöst, fånget i en enda föresats, liksom hos en nunna, hvilken länge
varit innesluten i kloster. Hon hade nyss fyllt tretti år och sedan
den tiden hade hon lefvat uteslutande för de mest omfattande
barmhärtighetsverk.
I Paris blef förvåningen stor, och allahanda märkvärdiga historier
voro i omlopp. Furstinnan hade ärft hela förmögenheten, de mycket
omtalade trehundra miljonerna, hvarmed äfven tidningarna sysselsatte
sig. Om det nu var i följ d af att hennes rättskänsla gj orde uppror, då hon
fick hand om alla papperen, som rörde hennes rikedom, säkert är, att
hon under de fem åren, hon hade varit änka, lefvat i feberaktig åtrå
att försaka och godtgöra. Hon ansåg sig numera blott som en bankir,
hos hvilken de fattiga hade deponerat trehundra miljoner, för att de
skulle användas till så stort gagn för dem som möjligt; hon var blott
en räkenskapsmänniska, deras ombud, som lefde bland siffrorna, bland
en massa notarier, handtverkare och arkitekter. Hemma hos sig, i
sina tre små rum, tog hon endast emot fyra eller fem personer, som voro
hennes ombud, hennes ställföreträdare, och där tillbringade hon sina dagar
vid skrifbordet som chef för stora affärer och väl afstängd från alla
obehöriga, bland trafvar af pappersluntor, som växte henne öfver hufvudet.
Hennes dröm var att kunna hindra allt elände, från det späda barnets,
som får lida, därför att det kommit till, och ända till gubbens, som
icke kan dö utan kval. Under dessa fem år, då hon hade kastat ut
pengar med fulla händer, hade hon grundat en barnkrubba, en
rymlig och ljus inrättning, där redan trehundra barn lämnades in; ett
barnhus, där ett hundra gossar och lika många flickor fingo uppfostran och
undervisning så som barn i borgerliga familjer; en asyl för åldringar,
hvilken kunde ta emot femti män och femti kvinnor, samt ett nyss
öpp-nadt sjukhus med tvåhundra sängar. Men hennes älsklingsverk, det
som i detta ögonblick upptog hela hennes hjärta, det var Arbetshemmet,
en skapelse efter hennes eget hufvud och hvilket skulle ersätta
räddningshemmet; där skulle trehundra barn, etthundrafemti gossar och
lika många flickor, alla uppsamlade i last och brott på Paris’ gator,
pånyttfödas genom kärleksfull omvårdnad och genom att få lära sig ett
yrke. Dessa olika stiftelser, ansenliga donationer och en vanvettigt
slösande gifmildhet hade på fem år slukat nära etthundra miljoner.
Ännu några år på detta sätt, och hon skulle vara ruinerad utan att ens
ha så stor ränta kvar, att den räckte till det bröd och den mjölk, hvaraf
hon nu lefde. När hennes gamla vårdarinna Sophie bröt sin vanliga
tystlåtenhet och bannade henne allvarligt samt förutsade, att hon
skulle dö i armod, då log hon ett matt leende, det enda, som numera
syntes på hennes färglösa läppar — ett gudomligt leende af förhoppning.
Det var just med anledning af arbetshemmet, som Saccard gjorde
furstinnan Orviedos bekantskap. Han var en bland egarna till det
tomtområde, som hon köpt för detta hem. Hon blef förtjust i hans raskhet
att sköta affärer och hon vände sig sedan till honom med anledning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
