Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bringade tvåhundratusen francs, och börsspelet slukade trehundra
tusen. # .
Saccard fann Sédille orolig och ängslig, ty han kunde inte spela
lugnt och filosofiskt. Han kände samvetsagg, var alltid på samma
gång modlös och förhoppningsfull, sjuk af ovisshet, och detta emedan
han i grunden var en ärans man. Terminsuppgörelsen i april hade
medfört mycket stora förluster för honom. Men så snart han nu hade fått
höra blott några ord, fick hans feta ansikte med de stora, ljusa
polison-gerna genast färg och lif.
»Ack, kära ni, välkommen, ifall ni bringar mig tur!»
Men så fattades han åter af förskräckelse.
»Nej, nej, fresta mig inte! Det vore bättre, jag stängde in mig
med mina tygstycken och aldrig mera gick ut från mitt kontor.»
Saccard ville ge honom tid att lugna sig och talade därför om hans
son Gustave, som han på morgonen hade träffat hos Mazaud, Men
detta var en ny anledning till bekymmer, ty han hade drömt om att
få öfverlämna sin affär till sonen, men denne föraktade handel och hade
bara sinne för att roa sig och festa: uppkomlingens son duger ofta endast
till att göra slut på den förmögenhet, som hans far har samlat. Hans
far hade skaffat honom anställning hos Mazaud för att se, om han
möjligen skulle ha smak för finanserna.
»Ända sedan hans stackars mor dog», mumlade fadern, »har han
verkligen inte gjort mig stor glädje. Men hos Mazaud skall han kanske
få lära något, som kan vara mig till nytta.»
»Nå», inföll nu Saccard, »vill ni vara med om vår affär?
Daigre-mont bad mig säga er, att han är med.»
Med en stor geste och en stämma, som röjde både begär och fruktan,
utbrast Sédille:
»Ja visst, jag är med! Ni vet väl, att jag inte kan annat än vara
med. Om jag vägrade, och ert företag sedan gick, skulle jag bli sjuk af
ånger ... Säg Daigremont, att jag är med.»
När Saccard åter befann sig ute på gatan, drog han upp klockan och
såg, att hon var bara fyra. Han hade god tid på sig och kände lust att
gå litet och därför lät han droskan köra sin kos. Han kom en
halftim-me för tidigt till rue Larochefoucauld.
Betjänten förde honom in i rökrummet och upplyste om, att herr
Daigremont inte hade kommit hem ännu, hvadan Saccard började att
gå omkring och se på taflorna. Men en präktig kvinnoröst, en kraftig
kontraalt af en djup och melankolisk klangfärg, trängdevigenom
tystnaden i huset; han gick fram till fönstret, som stod öppet, och lyssnade:
det var fru Daigremont, som vid pianot repeterade ett stycke, som hon
säkert skulle på kvällen sjunga i någon salong. Medan han stod och
hörde på sången, kom han att tänka på den märkliga historien, man
berättade om Daigremont, framför allt den om Hadamantinelånet på
femti miljoner francs, hvars hela kapital han hade själf behållit för egen
räkning genom att låta sälja och sälja om igen obligationerna genom
egna mäklare, tills han hade skapat en marknad och fixerat en kurs
för dem; när de sedan såldes på allvar, kom det förfärliga prisfallet från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
