Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trehundra till femton francs, hvarigenom han förtjänade enormt på
bekostnad af en massa enfaldigt småfolk, som i ett tag blefvo utarmade.
Ja, han var slängd, en riktigt farlig karl! Fortfarande klingade fruns
röst, klagande, öm, förtviflad, af tragisk styrka, medan Saccard, som
gått tillbaka inåt rummet, stannade framför en Meissonnier, som han
uppskattade till hundratusen francs.
Någon kom in, han såg till sin förvåning, att det var Huret.
>>Hvad, är ni redan här? Klockan är inte fem .. . Är
sammanträdet slut?»
»Slut, frågar ni. Nej, de hålla just som bäst på att träta.»
Och han förklarade, att emedan talaren af oppositionen fortfarande
hade ordet, skulle Rougon säkert inte kunna svara förr än i morgon.
När han hade funnit detta, hade han under ett kort uppskof i
debatten vågat sig på ministern i ett litet sidorum.
»Nå», frågade Saccard nervöst, »hvad sade min illustre bror?»
Huret svarade icke genast.
»Åh, han var så arg, att han nästan ville bitas . . . Jag tillstår,
att jag väntade mig, att han i sin förbittring skulle be mig dra så långt
vägen räcker... Nåväl, jag nämnde om er affär och sade, att ni inte
ville företaga er något utan hans gillande.»
»Och då?»
»Då fattade han mig i båda armarna, ruskade mig och skrek mig
midt i ansiktet: »Han kan gå och hänga sig!» Så gick han och lät
mig stå där.»
Saccard bleknade och skrattade tvunget.
»Jo, det är hyggligt!
»Ja, visst tusan är det hyggligt», sade Huret i säker ton. »Jag
väntade mig inte så mycket.. . Nu kunna vi ta itu med saken.»
Och då han i rummet bredvid hörde Daigremonts steg, tilläde han
hviskande:
»Låt mig hållas!»
Huret ville tydligen ytterst gärna, att Universalbanken skulle
komma till stånd och att han skulle få vara med om företaget. Han hade
tydligen redan klargjort för sig den roll, han skulle kunna komma
att spela där. Knappt hade han hunnit trycka Daigremonts hand,
förrän han med enstor åtbörd och strålande min ropade:
»Victoria, victoria!»
»Åh, verkligen. Berätta, berätta!»
»Den store mannen betedde sig alldeles så, som han borde göra ...
Han svarade: »Måtte min bror ha lycka med sig!»
Daigremont blef utom sig af förtjusning; han fann detta yttande
dråpligt. »Måtte min bror ha lycka med sig!» — det innehöll ju allt:
måtte han inte vara nog dum att inte ha lycka med sig, ty då ger jag
honom på båten; men har han lycka med sig, så skall jag hjälpa honom.
Verkligen utmärkt!
»Och vi skola ha lycka med oss, min bäste Saccard, var säker om
det... Vi skola göra allt för den saken.»
Till och med sedan fönstret hade blifvit stängdt, trängde de däm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
