Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mera lågmäldt frågade han sedan:
»Nå, hur mycket har du nu kvar hemma?»
»Sju francs.»
»Utmärkt», sade han högst belåten, »då kunna vi reda oss ett par
dagar och jag skall inte be om något förskott, som jag i alla fall inte
skulle få. Det kostar för mycket på mig. I morgon skall jag höra efter,
om man vill ta emot en artikel af mig i Figaro .. . Ack, om jag hade
min roman färdig, så kanske den kunde rendera lite.»
Nu var det Marcelle, som i sin ordning kysste honom.
»Ja, du skall få se, att det skall gå mycket bra. ... Du går ju med
mig hem nu? Det vore så snällt, och till i morgon bittida skola vi köpa
en rökt sill, jag såg präktiga sådana i hörnet af rue de Clichy. I dag
ha vi potatis och fläsk till middag.»
Jordan bad en af kamraterna att titta på hans korrektur och sedan
gick han med sin hustru. Äfven Saccard och Huret gingo sin väg.
En kupé höll just i detsamma utanför porten, och de sågo baronessan
stiga ur vagnen. Hon hälsade på dem med ett leende och gick sedan
raskt uppför trappan. Ibland gjorde hon på det sättet Jantrou ett
besök. Saccard, på hvilken hennes stora, af mörka ringar omgifna
ögon alltid gjorde ett retande intryck, var nära att vända om upp igen.
Däruppe i redaktörens rum ville baronessan icke ens sätta sig.
Hon ville i förbifarten som hastigast göra en liten visit bara för att
fråga honom, om han inte visste något nytt. Fast han nu hade så
hastigt kommit sig upp, behandlade hon honom fortfarande som på
den tiden, då han hvarenda morgon kom till hennes far, herr de
La-dricourt, för att med en mäklares ödmjuka hållning be om en order.
Hennes far var upprörande brutal, och hon kom mycket väl ihåg, hur
han hade sparkat ut Jantrou en dag i förargelsen öfver, att han hade
gjort en stor förlust på börsen. Men nu, då hon visste, att han satt vid
nyheternas källa, hade hon blifvit familjär och försökte att bikta honom.
»Nå, är det inte något nytt?»
»Nej, sannerligen jag vet något.»
Men hon fortfor att småleende betrakta honom, säker om, att han
endast inte ville säga något. För att tvinga honom att bli meddelsam,
började hon då att tala om det dumma krig, som snart skulle bringa
Österrike, Italien och Preussen i lufven på hvarandra Det skulle bli
rent vansinniga spekulationer; de italienska papperen, likaväl som alla
andra för resten, skulle falla ofantligt. Och hon var mycket ledsen, ty
hon visste inte, hur långt hon skulle följa med denna rörelse, enär hon
hade rätt stora belopp engagerade för nästa uppgörelse.
»Men ger då er man er inga upplysningar?» frågade Jantrou
skämtsamt. »Han har ju en så lämplig ställning för den saken vid
beskickningen.»
»Ah, min man», svarade hon med en föraktfull åtbörd, »min man
får jag inte mera veta det allra minsta af.»
Han blef ännu mera uppsluppen och gick ända därhän, att han
vågade en hänsyftning på generalprokuratorn Delcambre, älskaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
