Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än 400 personer, och denna armé kommenderade Saccard som en på
samma gång åtlydd och älskad tyrann, ty han var alltid frikostig med
gratifikationer. Trots sin anspråkslösa titel af direktör var han den
styrande, framför styrelsens ordförande, framför själfva styrelsen,
som blott bekräftade hans order. Fru Caroline var numera ständigt
på sin vakt, mycket ifrig att få reda på alla hans beslut, för att sätta
sig på tvären, ifall det behöfdes. Hon ogillade denna nya bosättning,
såsom varande alldeles för praktfull, men dock utan att kunna i
princip klandra den, då hon hade erkänt behofvet af rymligare lokaler.
Hennes argument emot all den stora lyxen var, att banken därigenom
förlorade sin karaktär af ärbar rättskaffenhet och högtidlig värdighet.
Hvad skulle kunderna tänka, som voro vana vid den klosterlika
enkelheten, vid den dämpade halfdagern i bottenvåningen vid rue
Saint-Lazare, när de nu kommo in i detta palats vid rue de Londres med dess
stora, ljusa lokaler, där lif och stim alltid rådde? Saccard svarade,
att de skulle känna sig öfverväldigade af beundran och respekt, att
de, som kommo dit med fem francs, skulle af fåfänga och för
att visa sitt förtroende draga upp tio ur fickan. Och han fick
rätt i sin tro på glittrets makt. Palatset väckte kolossalt uppseende
och gjorde större effekt än Jantrous vidunderligaste reklamer, Små
gudliga kapitalister från de stilla kvarteren, fattiga landtpräster, som
samma dag kommit till Paris, stodo öfver sig förtjusta och gapade
på palatset och kommo ut därifrån purpurröda af belåtenhet öfver
att ha pengar insatta där.
Det, som fru Caroline i synnerhet tyckte illa om, var att hon icke
mera kunde riktigt på nära håll ständigt öfvervaka hvad som skedde.
Hon kunde knappt en eller annan sällsynt gång under någon viss
förevändning gå till rue de Londres. Hennes lif förflöt nu i ensamhet i
det stora arbetsrummet, och hon träffade icke alls Saccard förrän
om kvällarna. Han hade sitt eget rum kvar där i huset, men hela
undervåningen Stod stängd såväl som kontoren en trappa upp, och
furstinnan Orviedo, som i själfva verket var glad öfver att icke
be-höfva ha några dofva samvetskval för bankens skull, för denna
penningbutik, hvilken hon hade gett plats i sitt hus, icke ens försökte att hyra
ut sina våningar, afsiktligt likgiltig, som hon var, för all vinning, äfven
den mest berättigade. Det tomma huset, som gaf genljud för hvarje
förbirullande .vagn, tycktes vara en graf. Fru Caroline fann dagarna
tunga och långa, men hon arbetade mycket, alltjämt sysselsatt för
broderns räkning, som från Orienten skickade henne nya uppgifter. Men
ibland höll hon upp med arbetet och lyssnade, gripen af en instinktiv
oro och undrande, hvad man hade för sig borta vid rue de Londres.
Var det månne icke just i detta ögonblick, som den remna uppstod,
hvilken skulle vålla hela byggnadens fall?
Ånnu helt sväfvande och obestämdt började det ryktet gå, att
Saccard förberedde en ny ökning af kapitalet. Från hundra miljoner
ville han bringa upp det till etthundrafemti. Det var just nu en
tidpunkt af särskild upphetsning, den ödesdigra tidpunkt, då alla
regeringens framgångar, då de ofantliga byggnadsföretagen, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
