Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemmet. Hon hade icke upphört att förarga sig öfver, att Saccard
hade vägrat att betala henne fyratusen francs, hon brydde alltjämt
sin hjärna med att utfundera, hur hon skulle draga ytterligare fördel
af affären, och nu hade hon fått höra historien vid boulevard Bineau,
dit hon ofta gick i förhoppning om någon förmånlig tillfällighet. Nu
hade hon förmodligen sin plan klar, ty hon förklarade för fru Caroline,
att hon genast skulle ta i tu med att söka efter Victor: det var alltför
förskräckligt att på det viset öfverlämna denna stackars gosse åt sina
dåliga instinkter, man måste ha fatt i honom, om man inte ville en
vacker dag få se honom inför rätta. Och medan hon talade, hvilade
hennes små, i ansiktets fettlager begrafda ögon spionerande på
Caroline, förnöjd öfver att finna henne alldeles förvirrad och hon sade
till sig själf, att när hon väl hade fått rätt på pojken, skulle hon nog
kunna plocka fru Caroline på mera pengar.
»Ja då, min fru, är det öfverenskommet, jag skall sköta om saken
... I fall ni skulle vilja få reda på, hur det går, behöfver ni inte besvära
er med att ge er i väg ända till rue Merc det, utan gå helt enkelt upp
till herr Busch vid rue Feydeau, där ni säkert kan träffa mig alla dagar
omkring klockan fyra.»
Fru Caroline gick hem till rue Saint-Lazare och åt i hast frukost,
hvarefter hon tog en droska, så att hon fick tid att göra ett besök vid
boulevard Bineau, innan hon for till fängelset, ty hon brann af ifver
att genast få några underrättelser. Men i hennes feberaktiga oro
fick under vägen den idén makt med henne, att hon först skulle bege
sig till Maxime och ta honom med sig till arbetshemmet och tvinga
honom att göra något för Victor, som i alla fall var hans bror. Han
ensam var fortfarande rik, han ensam kunde i den här saken göra
något, som verkligen kunde bli till nytta.
Men så fort hon kommit in i vestibulen till det lilla eleganta huset
vid avenue de rimpératrice, gick det en iskall kåre genom henne.
Tapetserare höllo på att taga ned väggbonader och draperier samt
taga af mattor, medan betjänten satte öfverdrag på stolar och
ljuskronor. Längst in i sängkammaren träffade hon på Maxime mellan
ett par väldiga koffertar, hvilka kammartjänaren hade packat fulla
med en hel utstyrsel, läcker och dyrbar som åt en brud.
När han fick se henne, skyndade han att i mycket kall och kärf
ton först ta till orda.
»Jaså, det är ni! Ni kommer mycket lägligt, så slipper jag att
skrifva till er . . . Jag har fått nog och jag reser.»
»Reser ni?»
»Ja, i kväll, jag slår mig ned i Neapel och tillbringar vintem där.»
Och sedan han med en åtbörd skickat ut betjänten, fortsatte han:
»Kanske ni tror, jag tycker det är trefligt att ha en far, som nu
ett halfår har suttit i fängelse? Jag ämnar verkligen inte stanna här
för att få se honom som straffånge . . . Och jag som afskyr resor! Men
det är ju vackert därnere; jag tar ungefär det nödvändiga med mig
och kanske får jag inte alltför ledsamt.»
Hon såg på honom, som stod där så korrekt och så vacker, hon
16 Zolay Pengar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
