Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nästan omärkligt går nu förf. över från det materiella till det
andliga. Han ser Kölnerdomen, denna andens bastilj, där man tänkte mörda
det tyska förnuftet, men så kom Luther och domen blev aldrig färdigbyggd,
Och när Heine så kommer ner till floden, möter lian i månskenet själva
fader Rhen och får med honom ett längre samtal öm kälkborgarbrackiglleten
hos tyskarna, som skalden berättar för den franskförtjuste flodguden att
även fransmännen börjar förfalla till. De sjunger och dansar >ej mer utan
filosoferar Fic-hte och Hegel och röker tobak och dricker bier och slår
käglor och är inte längre några Voltaire-söner utan goda kälkborgare.
Heine träffar så i nattens tystnad i Köln sin dämon, som han ej sett
på många år, men som nu åter visar sej med bödelsbilan under manteln,
skugglikt följande honom likt en antik liktor, han förklarar sej vara
diktarens tankars handling. Äntligen går diktaren till vila:
”Och jag gick hem och sov som om
små änglar i vita kläder
stått vakt vid sängen och själva den rett,
den svällde a,v dun och fjäder.”
Här. i drömmens land, är åtminstone tyskarna barrar:
”Fransosen och ryssen härska på land
och havet tillhör britten,
men vi ha i drömmens luftiga rymd
vårt stolta rike i mitten.”
Och så drömmer skaklen sej på nytt ut i det nattliga Köln och står
med sin liktor i Kölnerdomen inför Heliga tre konungars kapell. I
vanliga fall sover dessa tre magnater men nu. hade de stigit opp ur sina
sarkofager och hälsade skalden med kronor på sina gulnade dödskallar och
spiror i de beniga, benrangelshänderna, och de skramlade hemst och
doftade mögel och virak. Den ena heligheten höll ett tal och fordrade
vördnad av intränglingen, men denne förklarade sej bry sej föga därom. Nej,
ner i graven med gubhskeletteu:
”Framtidens muntra kavalleri
skall här i domen logera
och går ni ej självmant, så vet jag ett sätt
att lära er marschera!”
Varpå liktorn, förstående sin härres tanka,r, steg fram och ined ett.
hugg krossade vidskepelsens arma skelett.
Heine fortsätter från Köln till Hagen på kuskbocken bredvid kusken,
ty diligensen var upptagen, och njuter åter fosterlandet, ironiskt
gyck-lande över senhö,stregnet och iden usla vägen:
"— landsvägens smuts är hemlandssmuts.
en del av fosterjorden!”
I Miilheim får han en vision av sin dyrkade Napoleon, vars lik nyss,
1840, under stor ståt hisatts i Panthéon i Paris. Han målar insättningen:
•”1 dimma och .snö genom Champs Elysées
gick tåget,, det for en skälvning
igenom mängden då kistan skred
in under Triumfbågens välvning.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
