CHRISTOPHER TOPPELIUS.

För omkring två hundra år sedan var i Finland en stor nöd. Kriget härjade vida omkring, städer och byar brunno, skördar trampades ner, och människorna öddes bort till mer än hundratusental genom svärdet, hungern, landsflykten och förfärliga sjukdomar. Då var ej annat att se än suckar och tårar, klagan och sorg, aska och blod, och de, som hoppades längst, visste slutligen inte mer vad de hade att hoppas. Ty Guds gissel gick över landet med stort betryck, och den tidens minnen förgätas aldrig. Då hände ock under så mycken ofärd, att många familjer spriddes omkring, så att somliga fördes till fiendeland och andra flydde i skogar och ödemarker och fjärran till Sverige, och en hustru visste inte mer av sin man och en broder inte mer av sin syster, och en moder visste inte av sina barn om de voro levande eller döda. Därför, när slutligen freden kom och de, som ännu levde, vände åter till sitt, voro de ganska få, som inte hade några av de sina att sakna och begråta. Liksom vi läsa i sagan om riddar Blåskäggs unga