hustru, att hon skickade sin syster i tornet, där man kunde se långt utåt vägen, och ständigt frågade: »Anna, ser du någon komma?», så frågade mången den andre, när stugan var enslig och de kära inte hördes av: »Ser du ingen komma? Ser du ännu ingen komma?» Och merendels svarades: »Ingen, ingen.» — Men stundom hände liksom i Blåskäggs saga, att långt borta på vägen syntes ett litet moln av damm, molnet kom närmare, och slutligen såg man en skara flyktingar, som sökte de sina. Där sökte faders och moders ögon sina käraste, och funno de dem efter långa år, så var där fröjd, som om sorgen aldrig funnits, och hyddorna reste sig åter med hast, och åkrarna buro åter ny skörd, och en ny tid randades efter de förgångna sorger. Under det långa kriget hade en fattig gosse från Uleåborg, Christopher Toppelius, måst fly med sin mor och syster till ett avlägset skogstorp i Muhos ödemarker. Här livnärde de sig genom att fiska i en insjö och utsätta snaror i skogen för villebråd. Men till sist hittade fienden även hit. En skara kosacker visade sig på skogsvägen, de grepo gossen och redo bort med honom i moderns åsyn. Kosackerna förde gossen med sig till Ryssland och sålde honom där till en bojar, som var en gunstling hos tsaren och ägde ett gods i Ingermanland. Här behandlade man honom med godhet, han fick till och med lära sig spela klaver, och en dag, då hans herre gästades av tsar Peter, blev gossen inkallad och fick musicera för härskaren. Men mitt i överflöd och välgång kunde inte