gossen glömma fader, moder, fädernesland. Det var med honom som med de fångna judar i Babylon, vilka hängde sina harpor i pilträden och inte kunde sjunga, inte spela, inte dansa i det främmande landet. När han då fick höra ett rykte, att det var fred i Finland och att alla, som kunde och ville, fingo återvända dit, blev honom hans längtan för övermäktig, och en dag, då han skulle gå till skolan med abc-boken under armen, smög han sig i stället in i en stor skog och höll sig där dold ända till aftonen. Då natten kom, började han vandra i den riktning, där han hade sett solen gå ner i augustikvällen. Och på detta sätt, vandrande om natten och döljande sig om dagen, nådde han fram till en köpstad i södra Finland. Här låg en skuta färdig att segla till Stockholm, och skepparen tog flyktingen med ombord. Men då gossen steg i land vid Skeppsbron i Stockholm, stodo där några kvinnor och sköljde upp tvättkläder. En av dem betraktade noga den nyss anlände och frågade på finska: »Varifrån är du hemma?» »Från Uleåborg,» svarade gossen. »Då är du min son Christopher,» sade kvinnan. Och det var verkligen gossens mor, som i likhet med så många andra hade flytt till huvudstaden och där försörjde sig med att tvätta och skura åt främmande människor. Men då mor och son på detta sätt hade funnit varandra, vände de åter till Uleåborg i Finland. Där övertog sonen sin fars gård vid Limingogatan