MICHAEL TOPPELIUS.

Ungefär hundra år efter den tid, då Christopher Toppelius hade blivit bortförd i rysk fångenskap, uppkom ånyo krig mellan Sverige och Ryssland, och ånyo följde nöd och olyckor, hunger, pest och bråda dödsfall, även bland dem, som inte deltogo i drabbningar. I Uleåborg, i släktgården vid Limingogatan, bodde då Michael Toppelius, Christophers son, en glad, vänlig, arbetsam och gudfruktig gammal man, som till yrket var kyrkomålare och under sin krafts dagar hade smyckat många av landets kyrkor med fromma och upplyftande bilder. När kriget bröt ut, var han redan så gammal, att han inte orkade försörja sig med sitt arbete, utan hade råkat i svår fattigdom. Ända hittills hade han dock motsett framtiden utan alltför stor oro, därför att han hade många goda och rikt utrustade barn, som helt säkert inte skulle låta honom förgås i elände, om de blott hunne så långt, att de bleve i stånd att hjälpa honom. Största förhoppningarna fäste han vid sin äldste son, Johan Gabriel, som redan var kaplan i Ilmola i södra Österbotten. Visserligen var han gift och