och lycklig läkare. Stor framgång och stor verksamhet väntade honom i Sverige, men fosterjorden drog honom till sig, och då han blev erbjuden tjänst som stadsläkare i Nykarleby, mottog han kallelsen. Detta var en stor tillfredsställelse för fadern, men törhända var det dock en besvikelse, att Zachris slog sig ner i Nykarleby med trettio mils resa för den, som från Uleåborg ville besöka honom. Gubben skulle nog gärna ha velat se en son råda i den gamla gården vid Limingogatan och upprätta den ur dess förfall. Men härom fanns alltjämt föga förhoppning, ty att den andre sonen, Gustaf, skulle vända åter, vågade han knappast hoppas. Zachris var en man av en enklare och allvarligare läggning, han kände ingen annan ärelystnad än den att gagna. Han trivdes överallt, där han visste att man behövde honom. Gustaf var en annan sorts människa. Han också var en skicklig läkare, men han var på samma gång en glad sällskapsbroder, som blev älskad och uppburen, vart han kom. Han var inte tungsint som många finnar, utan fallen för det festliga och lysande. »Han stannar i Sverige,» sade alla människor till den gamle fadern, »där passar han bäst.» Men år 1815 blev Gustaf kallad till stadsläkaretjänsten i Uleåborg, och då flyttade även han över till Finland. Ty det var på samma sätt med dessa två bröder