Toppelius veta, att de lyckligen hade undsluppit alla faror och befunno sig i Stockholm vid full hälsa. Ett par månader förut hade han fått höra fred förkunnas från predikstolen. Man skulle alltså vänta, att den gamle borde känna en stor glädje och belåtenhet och vara viss om att sorgen och hemsökelsen hade ändat sitt regemente. Men nu är att märka, att detta var det fredsslut, som gjorde honom och alla finnar till ryska undersåter. Så glad han än blev över att sönerna voro vid liv, måste han dock med ängslan tänka därpå, att dessa två, som vistades i Sverige, de befunno sig nu i ett främmande land. Han kunde ingalunda vara förvissad därom, att de skulle vilja återvända till Finland och ge sig under det ryska herraväldet. Det gick också månad efter månad, utan att något tecken utvisade, att de ämnade vända tillbaka. De skyllde på att de inte väl kunde komma, förrän de hade blivit färdiga läkare, och härmed måste fadern ge sig till tåls, änskönt han visste, att ju längre de dröjde, ju svårare skulle det bli för dem att lämna Sverige, som hade skänkt dem deras utbildning och där en god framtid väntade dem. Månaderna blevo till år. Gubbens huvud började luta mot graven, men inga söner hördes av. Nu var det han, som skulle ha velat sända ut spejare och fråga: Ser du ingen komma? Ser du ännu ingen, ingen komma? Men på hösten 1811 kom verkligen den äldre sonen, Zachris, tillbaka till Finland. Han hade redan gjort sig känd i Stockholm som en skicklig