ZACHRIS TOPELIUS d. ä.

Om brända boningar, förhärjade åkerfält, ruinerat välstånd, ihjälslagna, marterade eller i fångenskap och träldom bortförda människor, ja, om själva de politiska olyckorna, såsom förlusten av länder, förstörda provinser och allmän vanmakt, vore de enda följderna av ett långt och förödande krig, vore anblicken ännu inte på långt när den ödsligaste, som möter ett människoöga i denna världens brödrafejder. Dessa boningar kunna återuppbyggas, dessa fält kunna åter besås, dessa invånare kunna återuppväxa genom naturens visa ordning, som efter stora ödeläggelser fördubblar fruktsamheten. Även riken kunna efter hand upplyftas ur sin vanmakt och förlorade länder återvinnas genom odling inom egna gränser. Men den hårdaste av alla olyckor och den, som uppfyller betraktaren med den djupaste sorg, är anblicken av den stora moraliska förnedring, som vanligen åtföljer krigets härjningar. Väl är det sant, att den nöd, som rådde i Finland efter fredsslutet 1809, inte var att förlikna med den Stora ofredens elände, som mötte Christopher Toppelius vid hans hemkomst från