Ryssland. Nu ägde landet kvar obrända både städer och byar, handelsskeppen voro inte bortstulna av kapare, åkrarna lågo inte obrukade och övervuxna med insmygande skogsträd. Kosackerna hade inte bortfört all boskap, och kyrkklockorna hade inte behövt nedsänkas på sjöbottnen för att undgå att av fienden beslagtagas. Befolkningen var inte nu bortflyttad med sina redbaraste ägodelar, borgerskapet fanns kvar i städerna, bönder och präster bodde ännu på landsbygden. Rövare lurade inte i skogssnåren, och utarmade flyktingar drogo inte omkring på vägarna, sökande sina ödelagda hem. Men ingalunda hade landet undsluppit allt krigets vanliga följe: sedeslösheten, orättrådigheten, njutningslystnaden och det fördärvliga begäret att med ringa arbete skörda lättfången vinst. Om man därtill betänker den omstörtning i alla förhållanden, som skilsmässan från Sverige måste medföra, så kan man väl säga, att landet aldrig förr hade varit i så stort behov av karaktärsfasta, oegennyttiga och dugande män, som kunde sätta en damm för sedeförvildningen och skänka folket den ledning, som tarvades under omvälvningen. Företagsamma och vidsynta behövde också dessa män vara, ty nu gällde det att inte bara förbli vid det gamla, utan att på alla områden föra landet framåt. Det gällde om Finland skulle sjunka ner till att bli ett guvernement som alla andra i ett stillastående Ryssland eller om finnarna allt fortfarande skulle få räknas med bland det framåtskridande västerlandets fria folk.