Och lyckliga må finnarna skatta sig, att under denna tid deras hårt beträngda, åt sig självt överlämnade land aldrig saknade män av framstående egenskaper, som var på sin ort övertogo ledareskapet. Än var det en universitetsprofessor, än en präst, än en läkare, än en vanlig bonde, som ställde sig i spetsen och påskyndade förnyelsen. Det tyckes, som om dessa den nya tidens män skulle ha funnits överallt likasom ett över hela landet utbrett brödraskap. Med en av deras skara skola vi nu stifta bekantskap. Helt nära den täcka staden Nykarleby i södra Österbotten låg en liten herrgård, som hette Kuddnäs. Det finns kanske ännu en eller annan, som kommer ihåg den trevliga envåningsbyggnaden, sådan den tedde sig förr i tiden, med sina vita väggar, sitt brutna tak och den lilla egendomliga frontespisen strax ovan takranden. Runtom boningshuset fanns en trädgård med blomrabatter, jordgubbsland, kryddsängar och massor av krusbärsbuskar. Bortom trädgården låg en hage med skyhöga aspar, nedanför gården slingrade sig en blank älv, och fram till Nykarlebyvägen kom man genom en ståtlig allé. Däremot kan man inte begära, att någon nu levande skall erinra sig det liv och den rörelse, som för hundra år sedan rådde på detta ställe. Det ägdes sedan år 1813 av den från Sverige hemkomne läkaren Zachris Topelius, som på kort tid hade