Allt omkring dem var statt i framåtgående. Den skicklige läkarens ansträngningar kröntes med välsignelse. Hans egendom förkovrades. Han och hans hustru levde i det lyckligaste äktenskap. Av denna världens goda hade de mer än nog. Inte bara sin fars och sina syskons nöd utan också många främmandes näringsbekymmer kunde doktorn avhjälpa. Men år 1820 hände det olyckligtvis, att isen brast under doktor Topelius, då han under en ämbetsresa körde över en frusen sjö. Han kom ner i vaken, blev räddad, men ådrog sig en svår förkylning. Vid hemkomsten kände han sig så sjuk, att han måste gå till sängs. Han låg sedan i plågor månad efter månad, och både han själv och andra fruktade, att han skulle sätta livet till. Döden undgick han visserligen, men hälsan återvann han aldrig. Benen blevo förlamade, hörseln var försvagad, och han led av plågsamma krampryckningar. Det blev nu han, som måste söka läkare. Hans bror ordinerade för honom, han reste till Köpenhamn och till Åbo för att rådfråga sina berömdaste kolleger, men någon förbättring stod inte att vinna. Nu avstannade så småningom det brusande livet på Kuddnäs. Patienter upphörde aldrig helt och hållet att söka den berömde läkaren, men de blevo dock nödvändigtvis rätt fåtaliga. Inga nybyggnader förekommo mer, inga inköp av nya hemmansdelar, ingen utvidgning av trädgården. Det, som var gjort, försökte man upprätthålla, men livet