sjönk tillbaka i samma lugna takt som på en vanlig gård. Den sjuke själv tillbringade dagarna sittande i en länstol med ett skrivbräde framför sig. Huvudet var klart, händerna kunde han röra, men förmågan av energisk verksamhet var borta. Han vårdade de sjuklingar, som uppsökte honom, han läste, han skrev, han skötte sin korrespondens, han samlade på sina finska runor, han intresserade sig för allt, som rörde Finlands uppryckning, han sysslade med sina barns uppfostran, men hur som helst förstodo både han själv och alla andra, att hans roll i livet var utspelad. Men alltid har man sett, att om en man, som under tunga tider med oegennyttigt nit har ägnat sig åt att tjäna sitt land, blir avstängd från att vidare gagna det, då tyckes därmed själva hans livsnerv förtvina. Ingen annan verksamhet tillfredsställer honom, ingen tröst vill han söka eller mottaga, och ett okuvligt missmod tär på det innersta av hans själ. Han känner sig inte som den stenen, som av byggningsmännerna bortkastades och var vorden en hörnsten, utan såsom en pelare, vilken, ämnad att uppbära byggnaden, har befunnits bristfällig och svag och blivit av den högste byggherren förkastad. Sådan var helt visst den sinnesstämning, som behärskade den sjuke läkaren, fastän han med oändlig sinnesstyrka sökte undvika, att hans omgivning skulle indragas i hans sorg och att hemmets luft skulle bli tung och tryckande. För hustrun,