nästan aldrig i säkerhet för vad som kunde inträffa. Doktorn tillgrep det vanliga botemedlet mot den flödande inbillningskraften. Han satte sin lille gosse i skola hos moster Sahlbom i Nykarleby, ty han visste, att vetenskapen är fantasiens bästa tygel. Men på samma gång fullföljde han en annan metod. En dag hade doktorinnan varit borta på begravning, och då hon kom hem, hade hon med sig en stor, skön saffranskringla, som barnen skulle få dela. Kringlan var mycket vacker, inbakad med korinter, och så snart som delningen var gjord, tänkte inte barnen på annat än att smaka på läckerheten. Men innan de hade hunnit föra kringlan till munnen, vände sig fadern till dem med en hastig förfrågan om de inte skulle vilja vänta till nästa dag med att äta upp den. Han såg nog, att frågan kom som en rätt obehaglig överraskning, och han tillade genast, att kringlan var deras och att de fingo göra, alldeles som de ville, men han skulle tycka, att det vore roligt, om de kunde gömma den till nästa dag. Då lade syster Sophie genast kringlan ifrån sig, och Zachris ämnade också göra det, han ville bara först peta fram ett par korinter och smaka på dem. Men då han hade smakat korinterna, lade han inte mer bort kringlan. Han smakade och smakade, och han slutade inte, förrän alltsammans var uppätet. Fadern satt och såg på och smålog litet sorgset, men sade ingenting. Det var en tid efteråt en kall vinterdag. Den