med allt spändare intresse söka utreda vad som bodde i det unga sinnet. En dag under islossningen hade gossen som vanligt stått på stranden för att beundra älven och hade vid middagstiden kommit in dyvåt om fötterna. Han fick torrt på sig, och med många förmaningar att inte gå så långt ut bland strandtuvorna, att han blev våt på nytt, blev han skickad ut igen. Men älven och isflaken hade varit för frestande, och då han kom hem till kvällsmåltiden, voro strumpor och skor ännu våtare än förut på dagen. Och Zachris mamma blev riktigt ond och smällde honom om öronen med den våta strumpan och sade, att det var bedrövligt, att man aldrig kunde lita på honom. Fadern hörde spektaklet och kallade in sin gosse och frågade honom varför han hade varit olydig. Jo, han hade ju tyckt, att han var en älv, och då fick han ju lov att gå ända ut i strandkanten och rycka med sig tuvor och halmstrån. Sjuklingen satt och hörde på honom rätt allvarligt, men hans hustru märkte, att gossens snedsprång egentligen inte alls oroade honom. Snarare ville hon tycka, att han gladde sig åt dem. Mestadels var det inte heller vanliga pojkolater, som anfäktade sexåringen, utan han led av ett övermått av fantasi. Men detta var nästan ändå besvärligare för omgivningen. För när han än var en vargjagande lappman, än Liten Karin, som rullades i sin spiketunna, än en upptäcktsresande, som gav sig in i sockerlandets höga drivor, så var man