Här i Helsingfors försökte han bibehålla sina litterära vanor, sitt stilla sysslande med penna och bok. Diktens underfulla rosengård hade han ämnat flytta in i inackorderingskasernens stoj och bråk, och på sätt och vis gjorde han det väl också, men den lugna drömstämningen kunde han inte här återfå. Han blev ständigt oroad, den unge enstöringen fick inte vara i fred bakom sina trädgårdshäckar. Det förhöll sig olyckligtvis så, att Samuel Barck, rumskamraten, var den respektlösaste sälle i hela Helsingfors. Första bekantskapen med honom hade ju inte varit obehaglig. Barcken hade trakterat ymnigt med karameller och knäck, och om eftermiddagarna hade de i sällskap gjort visiter hos tejungfrun, men snart nog hade den gunstig herrn börjat visa vad han gick för. Barcken lät aldrig Zachris ha sina saker i fred och retade gallfeber på honom med sin oförsynthet och sitt slarv. Så till exempel for Barcken en söndagsmorgon till Sveaborg och tog då med sig Zachris roman Demoniana, som han hade glatt sig åt att få läsa under vilodagen. Örnarna och Zachris hade en gång anordnat ett spökeri för att skrämma jungfrurna, men Barckens mellankomst förstörde alltsammans. Barcken, som bara var lyceist, hade inte tillåtelse att röka, men han lånade ständigt Zachris pipa och rökte olovandes. Rätt som det var, hittade Barcken på att bli skolsjuk, så att han hade honom hemma, just då han hade hoppats att få vara i fred med sina läxor. Barcken ansåg sig