sitta vid spelbordet till långt in på nätterna. Zachris, som inte själv spelade, vämjdes åt detta leverne. Livet var grått och enformigt. Aldrig, eller nästan aldrig, erbjöd sig något upplyftande. Hur skulle Zachris kunna låta bli att längta? Men rrtärk väl, att längtan 'efter Mathilda, kändes, inte endast då han pinades av livets enformighet och tråkighet! Aldrig hade man i Nykarleby firat en julfest med så många baler, med så mycken ståt och förströelse som år 1833. Morfar Turdin gjorde då bröllop åt sin vackra dotter Augusta och chefen för finska strömrensningskåren, den ståtlige och förnäme baron Rosenkampff. Maken till bröllop hade aldrig varit sett i Nykarleby, fest på fest hela julen igenom. Den fina släkten i Uleåborg kom neråkande till Kuddnäs för att illustrera högtidligheterna. Men Mathilda saknades, och Zachris kunde inte känna någon verklig glädje. Varför var hon inte hemma? Då skulle allt detta, som nu var tomhet och fåfänglighet, ha blivit fyllt av liv och innehåll. Sommaren 1834 väntades hon äntligen hem efter att ha varit två år i Stockholm. Men då Zachris kom till Kuddnäs i början av juni, var hon ännu inte anländ. Vilken längtan, vilken oro! Skulle hon komma? Och hurudan skulle hon vara, då hon kom? Hade hon, den enkla finska flickan, kunnat hålla stånd mot alla de frestelser, som alltid ligga på lur för att infånga skönhet och oskuld? I översvallande glädje över att hon ändå verkligen skulle komma hade han en dag satt sig till